Den prosaiska poesin vs Den poetiska prosan

Borås närmar sig sitt slut. Under min fritid här har jag inte skapat mycket. Jag har inte målat några tavlor, bara fotat i syfte att dokumentera och inte skrivit nästan någon musik (fast alla produktioner jag faktiskt gjorde färdigt har dock publicerats, hear hear!). Men jag har faktiskt läst några böcker, de flesta tunna.

Matti Alkberg "Göta kanal" (2004): I en av de inledande dikterna skriver han att han undviker adjektiv och liknelser. Jag har aldrig tänkt på det tidigare, men kanske är det just därför jag tycker att han skriver så bra text. Även när "Allt stannar upp." i min favoritalkbergdikt så är det ju faktiskt nåt som händer och jag själv får tycka vad jag vill om det. Den här samlingen innehåller ganska mycket metatext, eller vad man nu ska kalla text som diskuterar sig själv, men det är intressant och ibland även rörande. Bra och tunn bok alltså.

Mia Ajvide "Om en flicka vill försvinna" (2008): Först märkte jag inte ens att dikterna var kapitel i en historia, men snart sögs jag in och kunde knappt pausa för att suga på orden. Jag känner att jag ändå måste dra in hennes man i det här för de delar en mytologi och ett suggestivt flöde. Bra och tunn bok!

Willy Kyrklund "Polyfem förvandlad" (1964): I princip varje kapitel har sin egen mytologi. Det är ömsom kargt med sval, hög luft och ömsom fylligt rött vin i väntan på ett åskväder i augusti. Mer av det senare, den täta texten. Bitvis blir det lite väl mycket upprepningar, ordvrängningar - fast samtidigt är det så drivet att det känns som det måste vara så just där. Och nästa kapitel har släppt allt det där du höll på att läsa, så ta ny luft och dyk ner igen, Herakleitos/Plutarchos! Bra och faktiskt ganska tunn.

Viktor Johansson "Eterneller" (2008): Det är efter undergången. Det är i rymden. Det är en kärlekstriangel som inte riktigt sitter ihop. Jag kan se tillbaka på boken med det varma ljuset som får orden att flyga. Jättebra och tunn!