I hear you knockin', but you can't come in

Jag såg filmatiseringen av "Låt den rätte komma in". Boken måste nog vara en av de bättre böcker jag läst och filmen har fått mycket beröm i media. Jag försökte släppa taget om boken och låta filmen vara sin egen, men tyvärr tycker jag inte att den bar sig själv. Att stora delar av bokens sidospår har skurits bort tycker jag är bra, filmen ska ju ändå inte vara för lång och några av dem hade nog varit helt omöjliga att berätta med samma effekt som i boken. Jag tycker dock att det skurits lite för mycket i huvudspåret också, jag känner liksom aldrig att karaktärerna djupnar som de gör på pappret. Det är storslagen scenografi och bra skådespel överlag, men det rör mig inte.

En annan film av samma regissör som jag sett nyligen är "Fyra Nyanser av Brunt", Killinggängets långsamma långfilm. Jag gillar Jarmusch, så jag är ingen fiende till ett milt tempo, men det enda flyt som finns häri är brunt. Delar av historierna är geniala och vissa karaktärer är intressanta och välspelade, medan annat känns som en skolsketch. Det blir en stor hög pyttipanna istället för världens längsta korv, biff eller potatis.

Jag kan istället rekommendera "En ung Jane Austen" ("Becoming Jane") för den som gillar hennes böcker och annat i den stilen - jag gillar det. "My Blueberry Nights" är av det där sävliga tempot och riktigt underhållande, Wong Kar-Wai kan konsten att simma lugnt med riktning.