Vi bodde granne med kyrkogården och sjukstugan. På den femte dagen den veckan gjorde vi tomt också i pelargångarna och kulverten. Eller tomt och tomt, t o m det mesta av dammet tog vi nog egentligen med oss till vår nya ort. Stuvarna och skepparna jobbade hårt och sammanbitet, men rastade och samtalade gladlynt också med oss i ett moln av cigarettrök på kajen.
Själv åkte jag sist av alla. Jag kom inte ens ihåg att låsa alla dörrar. Hoppade i en mindre och snabbare båt och drog på aktersnurran. När jag steg i land och kom in i den nya fabrikslokalen kände jag vad generationer av arbetare under århundraden av industrialisering gång på gång känt och uttalat som ett tveeggat mantra:
- Det blir inte bättre än såhär.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar