Suburban Girl

Så hette en av filmerna vi såg i torsdags. Den andra hette "Mr Woodcock" och var en ganska obehaglig komedi med några få förlösande skratt. Jag kan inte rekommendera den. "Suburban Girl" tyckte jag däremot var ganska bra. Filmen kategoriseras som romantisk komedi, på baksidan stod det såhär:

«Lantistjejen Brett Eisenberg är på väg rakt mot toppen på en av Manhattans mest populära tidningsredaktioner. Hon har stil, talang och ambitioner, men när det gäller privatlivet är karriären långt ifrån spikrak. Pojkvännen är en halvpubertal pundare och hennes bästa väninna är totalt blåst. Brett måste göra något åt saken och det är då hennes celebra chef Archie Knox gör entré på scenen. Han är framgångsrik, snygg och sexig – en perfekt partner för Brett. Eller hur?»

Lantistjejen kommer från en villaförort. Hon är assisterande redaktör på ett bokförlag. Talang och ambitioner har hon, men samma halvrisiga frisyr filmen igenom och samma kläder flera gånger. Mer realistiskt än kostnaden för kläderna på Carrie under ett avsnitt av "Sex and the City", och inte fult men kanske inte heller direkt stylish. Pojkvännen är mycket riktigt pubertal och har just luffat runt Europa och flummat, men verkar inte direkt pundig. Hennes vännina må ha en ytlig stil, men är inte alls dum. Archie Knox är inte hennes chef, han jobbar på ett annat förlag. Hur många fel kan man ha liksom? Och även om dialogen är rapp och fyndig, så finns det inget som kan göra det här dramat till en komedi. Ja Jesus.

Jag är omvänd

Nej, det ärjag såklart inte. Men min son har vänt på sig, knappt sju veckor gammal. I ett obevakat ögonblick hamnade han oförklarligt på mage. Och efter tjugo minuter en gång till. Från och med nu är det slut med obevakade ögonblick, jag vill se hur han gör!

Edit: Knappt sex veckor, fem veckor och sex dagar, skulle det vara.

Målet är ingenting, vägen känns allt längre.

Jag funderar på att starta en firma och börja jobba hemifrån. Då skulle jag slippa cykla hem från jobbet. Ja, hem. När man cyklar till jobbet så är man knappt vaken och även om man kanske är lite frusen på morgonen så brukar det kännas rätt fräscht och mysigt. Men efter en hel dags tungt arbete känner man sig ruggigt sliten och vill bara sjunka ihop på sängen. Absolut inte klä på sig ytterkläderna man hade på morgonen, cykla hem med solen i ögonen och bli svettig i den sista uppförsbacken. Hela färden känns mentalt utmattande. På morgonen är det knappt någon trafik och jag kan sjunga nästan hur högt jag vill. På eftermiddagen är det fullt med andra trafikanter och jag kan knappt höra mig själv tänka trötta tankar.

Tar tacksamt emot affärsidéer. Endast seriösa förslag, tack!

Skrynklig hjärna

Jag såg på TV4 igår en tio femton minuter av en brittisk dokumentär om överintelligenta barn. I en scen testade en professor (i barnpsykologi gissar jag) ett barns intelligenskvot.

Psykotant: «Vad är det för likhet mellan en ko, en sparv och en orm?»
Smart barn: «En ko, en sparv, en orm... De är alla djur?»
Psykotant: «Ormen är inget djur.»
Jag: «Va!? Ska jag måsta åka till England och döda henne?»
Smart barn: «Men... En ko är ett djur. En sparv...»
Psyko tant: «Mmm okej, jag godkänner det.»

Jag tror inte att jag både hörde och läste textremsan fel. Jag vet inte om hon testade hans reaktion på ett felaktigt påstående, jag skulle gärna vilja veta att det var så. Liksom jävlas med ett stackars barn sådär, när man är en auktoritet. Bah! Min reaktion blev på något vis upprinnelsen till en lång diskussion mellan mig och min fru. Ämnet vi försökte utreda var om min impuls att vilja rätta (eller avrätta) människor som, enligt mig, beter sig samhällsfientligt i sig är en samhällsfientlig pskologisk störning. Speciellt viktigt att inte reagera med ilska är det då barn gör något avvikande, menade min fru. Det har hon helt rätt i och det är möjligt att jag vissa gånger gått för långt i min övertygelse att barn mår bra av att vuxna som inte är barnets föräldrar också uppmärksammar när de gör något som är "fel" eller "rätt" och rättar respektive berömmer. Alla barn är allas barn. Lite rörelsemån för att "det är ett fritt land" får jag väl försöka skära till.

Att jag sen blir jättearg då någon som cyklar väljer att trycka för grönt på Herr Gårman istället för vid cyklisternas knapp känns förstås lite onödigt, men när det finns ett system som utarbetats för en smidig och säker trafik varför inte följa det? Och så vidare.

Glöm din dröm!

Natten mot lördag drömde jag att vi hade två nya par i vår bekantskapskrets. Vi skulle fika med dem och det visade sig att de båda kvinnorna i de respektive paren hade bakat varsin sorts chokladkaka och att jag skulle utse vilken som var godast. Jag minns väldigt tydligt smaken av himmelskt god choklad, vem som vann tävlingen minns jag inte alls.

Inatt, natten mot söndag, drömde jag att jag jobbade i en mycket stor stad. Jag var trött efter jobbet och det var långt hem, dessutom var jag sur på min fru. Därför gick jag in på ett hotell och bokade ett rum. Jag hade bara tänkt ta en dusch och sova ett par timmar, för att sedan åka hem. Det låter egoistiskt, men nu var det faktiskt min dröm. Rummet var ett litet rum utan säng och toaletten saknade dusch. Besviket gick jag fram och tillbaka över golvet och fick syn på en ståldörr som jag först inte lagt märke till. Dörren ledde till ett stort rum med en dusch i stil tropisk regnskog, gigantisk säng, fantastisk utsikt över staden och en sunkig bäddsoffa.
Jag hade just ställt mig i duschen då ett gäng ur hotellpersonalen oanmält stegade in och började prata om hur man ställde in sängen, vad man kunde beställa upp med room service och demonstrera hur man gjorde om bäddsoffan till säng. Under kalabaliken passerade en fasadklättrare fönstret och alla i personalen vinkade till honom. När de till slut skulle gå hade jag fått en känsla av att det här rummet inte var i min prisklass och frågade därför lågmält vad det egentligen kostade, jag hade av någon anledning inte frågat då de drog mitt kort i incheckningen.
Tvåochetthalvttusen kronor måste väl ändå sägas vara billigt för hundra kvadratmeter lyx på typ trettionde våningen, men i drömmen jobbade jag på parkförvaltningen och kunde svårligen motivera utlägget. Jag bestämde mig för att jag skulle gå ner till receptionen och säga att allt var ett misstag. Risken fanns ju att de skulle vägra då jag redan suttit i bäddsoffan, eller åtminstone tvinga mig att betala för städningen. Om de vägrade kunde jag ju ringa min fru och bekänna och föreslå en romantisk kväll på stället. Då kom min pappa på besök. Hur han kunde veta att jag var där funderade jag aldrig över. Han frågade var jag tänkte arbeta under hösten, hade jag kanske glömt att jag var uppsagd? Ångesten väckte mig.

Förkylningen du gav mig

Det är rätt trist att bli förkyld när man är ledig. Hade jag haft semester hade jag antagligen ringt mig sjuk, men nu har jag mina pappadagar så lönen kommer vara fettfri även utan karensdag. Dessutom var det bara igår som jag var riktigt nere, nu känner jag mig hyggligt arbetsför igen. Igår orkade jag knappt bära runt på barnet. Medan han och hans mor gick på promenader och fikade hos kompisar passade jag istället på att sova och varva The Legend of Zelda: Twilight Princess igen. Denna gång på Wii! Idag orkade jag också till slut göra färdigt alla sidequests som man orkar göra.

Alla Zelda-spel har sin charm (utom kanske det första, det andra har jag inte spelat), men det här är verkligen den bästa upplevelsen. Hoppas den första riktiga releasen på Wii blir ännu bättre.

I juni köpte vi konst på Wiks konstelevers avgångsutställning på Galleri Villavägen Sju. Konstnären har dock inte varit kontaktbar och vi befarade att vi helt enkelt inte skulle få vårt tryck, samtidigt som vi hoppades att vi skulle slippa betala med de pengar vi då trodde att vi hade men inte riktigt har idag. Men! Vi fick både pynta och pynt.

Igår kväll tog jag en Ibumetin innan jag gick och repade. Det behövdes, genrepet blev svettigt. Nu har Apoteket Apan en finfin show på Fyristorg på lördag kl 20. Kom dit, vetja!

Woe is me back at you!

I morse fick jag ett sms från ONOFF här i Uppsala. De skickade för en månad sen min glappa Wiimote med Nunchuk till Bergsala (som sköter servicen för Nintendo i Sverige). Nu hade de fått tillbaka den. Mitt på dan tog jag en buss till Boländerna. En tonårig mamma med ett sovande barn i en sulky tog hundra år på sig att komma in i bussen; först eftersom hon inte tryckte på dörröppnaren utan bara blängde mot förarplatsen då övriga passagerare klev på, sen hade hon bara en arm fri att pula på sulkyn med eftersom hon balanserade sin frett på den andra. Hon parkerade på avsedd plats vid fönstret med det sovande barnet vänt mot det starka solljuset. Hennes kompis betalade och sen satte de sig ned i sina mjukisbyxor, drack cola och pussade på fretten. De gick av på samma hållplats som jag och jag fick då nöjet att studera hennes sulkyteknik närmare. Framhjulen rullade över kanten och sulkyns underrede tog i listen och fastnade. Avståndet mellan bussens tröskel och trottoaren var ungefär 5 centimeter horisontellt och 10 centimeter vertikalt. Oförmögen att med ett hävstångsmoment lyfta sulkyns framände och landa på trottoaren som vi andra barnvagnsförare försökte hon skjuta ut det strandade ekipaget som det var. Dörrarna stängdes mot sufletten och studsade tillbaka till öppet läge. Med en sista kraftansträngning och ett surt "Men vaffaan..." lyckades hon slutligen bärga både sitt hjulburna barn och sig själv till trottoaren. Hurra! (Jag försöker på inget sätt påstå att jag skulle vara en bättre förälder än henne, bara en mindre irriterande busstrafikant.)

På ONOFF fick jag en ny termometer istället för den som dog efter två provtagningar då jag köpte den för en månad sen, yay! Wiimoten hade testats och inget fel hade hittats. Jag sa att det fanns en risk att jag skulle återkomma efter några dagar och kassörskan frågade då vad det var för fel på den. Hon såg inte ut som en spelnörd och jag ville inte bekänna mig till min verkliga nördighet, så jag förklarade enkelt att gubben i spelet fastnade i att springa åt ett håll trots att jag inte rörde styrspaken. Hon frågade om jag hade bytt batterier och jag svarade jakande. Hon tipsade mig då om att sensorn ibland kunde tappa bort kontrollen om man pekade utanför skärmen och att trycka ner A+B kunde återställa kommunikationen. Det brukade iaf fungera för henne. Synd att hon inte jobbade den dagen förra månaden då jag lämnade in skiten. Synd att jag inte googlade mer om problemet. Synd att jag inte läste manualen. Jag tackade och gick. Händer det igen så ska jag prova A+B.

Sist: Jag trodde det var emo-kids som ville mörda alla andra på sitt high school, men tydligen är det tvärtom.