What I hate

Sen jag blev gamer för ett par år sen, så har Zelda-spelen varit mina favoriter. Sällan under fyrtio timmars äventyr, otaliga intriger och sidouppdrag och älskvärda knäppa japanska karaktärer och minispel. Okami har allt det här och känns väldigt mycket som Zelda. Spelet släpptes först till Playstation 2 samma år (2006) som Twilight Princess kom på GameCube och Wii och kom sedan två år senare till Wii och delar "känsla" med Twilight Princess och stil med The Wind Waker, även om den senare är mer manga och Okami mer kalligrafi.

Sent igår kväll blev jag färdig. Ibland tycker jag att spel inte riktigt varnar tillräckligt mycket för att "Nu går du in till sista bossen och sen är det slut." - men den här gången var det verkligen jag som inte lyssnade. Hatar när det blir så. Jag får gå tillbaka och leta upp lite små detaljer som aldrig blev avklarade. Hursomhelst; överlag trevliga kontroller, vacker grafik, bra story och yada yada... Litet minus för Issun när han dreglar över varje ny kvinnlig karaktär och repetetiva ingresser till minispel och utmaningar, precis som i Zelda.

Alas, the man behind the mask

För att underhålla min son gjorde jag häromkvällen en mask av en gammal cornflakeskartong. Det var roligt i flera timmar, men jag insåg efter ett tag att masken kändes lite skrämmande. Mitt barn har inte upplevt så mycket skräck, så han var inte rädd. Jag själv skrattade ut genom munnens hål samtidigt som jag darrade inne i den klaustrofobiska, svettiga lådan. Clowner är lite som ormar; även om du är rädd för dem så är de ändå mer rädda.

Jag spelar just nu spelet Okami på Wii. Det kan vara det bästa spel jag spelat faktiskt. Vid ett tillfälle i spelet ska man måla ett ansikte på en mask och bära masken för nästla sig in bland demonerna. Jag gjorde en pueril/freudiansk-influerad design och spelade på. Sen skämdes jag lite då jag senare i spelet träffade ett litet barn som satt och ritade min kreation på marken...

Sitter och lyssnar på The Bear Quartets nya skiva "89" på Spotify. Hemskt bra!

Bloggdöden

Jo, det kan man tro. Men som jag hintat här tidigare, så skriver jag också på en liten blogg om familjelivet. Och eftersom jag är pappaledig så blir det mest familjeliv som levs.

Film: Såg Benjamin Buttons otroliga liv och tyckte den var rätt trist. Revolutionary Road var desto bättre!

Tevespel: Okami går framåt. Efter tjugo timmar nådde jag fetbossen och högg av alla hans åtta huvuden, men det tog ju inte slut där. Tack Gud! Kan vara det bästa spel jag nånsin spelat. Stora likheter med Zelda, såväl Twilight Pricess som Wind Waker. Mycket vacker grafik.

I hamn

Lånade John Ajvide Lindqvists "Människohamn" och läste ut den en dryg vecka senare, igår. Underbar läsning. Jag har hållit honom för en av de bästa samtida författarna sen tidigare, bl a använder han sig av musik på ett sätt som tilltalar mig, men i den här boken rör han sig också genom tiden på ett övertygande sätt. Det är mycket mer ett epos än de tidigare böckerna och jag gillar det. Det är nog den första boken av honom som faktiskt också gett mig obehag. Jag har inte blivit rädd av de tidigare böckerna. Visst har de varit spännande och haft obehagliga kapitel, men de har stannat i boken då jag lagt ned den. Efter att ha läst de första kapitlen i "Människohamn" skulle jag lägga mig och råkade väcka min son. Jag lyfte honom från hans säng och kände mig sen plötsligt tvungen att gå fortare än vanligt runt vår säng och lägga ner honom lite för fort (nästan kasta) innan jag själv hastigt drog upp benen från golvet. Vad det var som skulle komma visste jag inte då och nu när jag vet är jag än gladare att det inte kom.