Skrynklig hjärna

Jag såg på TV4 igår en tio femton minuter av en brittisk dokumentär om överintelligenta barn. I en scen testade en professor (i barnpsykologi gissar jag) ett barns intelligenskvot.

Psykotant: «Vad är det för likhet mellan en ko, en sparv och en orm?»
Smart barn: «En ko, en sparv, en orm... De är alla djur?»
Psykotant: «Ormen är inget djur.»
Jag: «Va!? Ska jag måsta åka till England och döda henne?»
Smart barn: «Men... En ko är ett djur. En sparv...»
Psyko tant: «Mmm okej, jag godkänner det.»

Jag tror inte att jag både hörde och läste textremsan fel. Jag vet inte om hon testade hans reaktion på ett felaktigt påstående, jag skulle gärna vilja veta att det var så. Liksom jävlas med ett stackars barn sådär, när man är en auktoritet. Bah! Min reaktion blev på något vis upprinnelsen till en lång diskussion mellan mig och min fru. Ämnet vi försökte utreda var om min impuls att vilja rätta (eller avrätta) människor som, enligt mig, beter sig samhällsfientligt i sig är en samhällsfientlig pskologisk störning. Speciellt viktigt att inte reagera med ilska är det då barn gör något avvikande, menade min fru. Det har hon helt rätt i och det är möjligt att jag vissa gånger gått för långt i min övertygelse att barn mår bra av att vuxna som inte är barnets föräldrar också uppmärksammar när de gör något som är "fel" eller "rätt" och rättar respektive berömmer. Alla barn är allas barn. Lite rörelsemån för att "det är ett fritt land" får jag väl försöka skära till.

Att jag sen blir jättearg då någon som cyklar väljer att trycka för grönt på Herr Gårman istället för vid cyklisternas knapp känns förstås lite onödigt, men när det finns ett system som utarbetats för en smidig och säker trafik varför inte följa det? Och så vidare.