Nu- och dåtidsorientering

Jag debuterade inom idrotten orientering då jag var drygt ett år gammal. Det dokumenterades i lokaltidningen - "Jon, 1, hittar skärmen" tror jag rubtiken löd. Mamma hade burit mig runt en träningsorientering. Min pappa och hans bröder grundade vår klubb 1967 så det var liksom det som erbjöds som helgsysselsättning under min uppväxts somrar. Jag har aldrig protesterat, det var trevligt att se sig om i länets och landets skogar.

Mellan jag var åtta och tolv år gammal gick det ganska hyggligt för mig, jag vann en och annan tävling. Sen började konkurrenterna träna. Jag tränade också, men sällan löpning och snart hade jag betydligt längre tider än de andra i min klass. Det gjorde mig inget, i en individuell idrott blir tävlingen inte allvarligare än man gör den och det fanns ingen rivalitet emellan oss motståndare. Tvärtom träffades man under tonåren då och då på olika typer av träningsläger och större tävlingar, t ex O-ringen Femdagars, och hade trevligt ihop på fritiden.

Mina klena ambitioner till trots, ryckte jag ändå ibland upp mig och gjorde en hygglig insats i nån budkavle, t ex var jag med och tog vårt budkavlelag (tre personer mig inräknat) till junior-SM ett år. Väl på plats hamnade jag utanför kartan och ville mest bara gråta då jag väl hittade tillbaka. Vi hade ingen chans på pallplats ändå, så ingen annan var ledsen för det. Sen jag flyttade hemifrån för snart tolv år sen har jag bara sprungit några enstaka tävlingar och egentligen inte saknat det så mycket. I torsdags sprang jag en träningstävling och blev trea (av fyra) och kände att jag trivdes riktigt bra i skogen fortfarande. Och inte nog med det; Min son, bara nio månader gammal, upprepade min första bragd då han blev buren runt den kortaste banan av sin mor!