Vitrinskåt...

...är man då man verkligen gillar glasdörrar. Källa: Blocket

Skelleftehamn

Läste ut John Ajvide Lindqvists novellsamling "Pappersväggar" idag. När jag läste efterordet slogs jag av en obehaglig känsla; Är han egentligen inte alls en så bra författare? Tycker jag bara om det såå mycket för att vi har så många gemensamma referenser?

Att så många andra tycker om hans böcker kan jag inte ta som bevis. Vad är det som ens säger att de finns på riktigt? Som tur är finns han på YouTube, det kallar jag hard evidence:

Stenen du gav mig

Jag har köpt en sten. Jag har inte fått den ännu och inte heller betalat, men den har redan börjat tynga mitt hjärta. Om några dagar är jag fyrtiofyra tusen kronor fattigare och en sten samt mycket oro rikare. Stenen ser ut som en bil, en silvermetallic Citroën C5 SX närmare bestämt. Stenen kom från en fabrik redan hösten 2002, trots att den sägs vara av 2003 års modell. Den är uppolerad så den glänser med olika kemikalier som ger min fru huvudvärk och har likt solen några fläckar, men den ser ändå fin ut, min sten. Den har rullat tretton tusen mil och ska besiktigas innan jag får rulla den fler.

Om det är några fel på stenen vid besiktningen så kommer de felen att åtgärdas, säger säljaren. Ett fel som min svåger upptäckte är att någon typ av elektrisk ledning gått av nära sitt fäste vid framhjulet. Riktigt vad den elektriska ledningen har där att göra vet varken jag eller säljaren, det är antagligen ingenting allvarligt eftersom bromsarna och mätarna i bilen funkar som de ska och inga varningslampor lyser, men om det inte är något allvarligt så kommer det heller inte att åtgärdas så jag vet inte vad jag ska tycka.

Jag har länge velat köpa en sten, fast jag egentligen skulle vilja leva ett liv fritt från stenar. Stenar är hårda, människor är mjuka och stenarnas avgaser är hårdare än hårdast fast de inte riktigt går ta på. Jag hade en sten till låns för några år sen, men den rostade och sen dess har jag levt på lånade stenar. Det har funkat bra, men nu ska jag ju flytta till en annan stad (där folk kör som stenade) och min fru behöver övningsköra och det blir rätt jobbigt att bära stenbarnstolen från hem till buss till perrong till tåg till perrong till tåg till perrong till tåg till perrong till buss till hem till sten i längden. Man vill kunna skita i alla andra och bara rulla sin sten ditt man vill. Utan att hyra en ny sten varje gång eller förlita sig på andras välvilja, hur snälla de än är. Stone free, liksom. Men mitt hjärta, mitt stackars hjärta...

Scherman Schmerman

Hittade följande i slutet av en bilannons på Blocket:

undrar ni något mer så ring
kan maila fler bilder
tv 4 ring inte

Kanske betyder det något annat, men jag tyckte det var roligt i sin enkelhet.

Med vinden i håret

Fruns cykel har haft punktering ända sen i januari, men eftersom man aldrig cyklar när man kör barnvagn och jag har så nära till jobbet har jag inte idats laga den. Nu bytte jag slang och cyklade en liten sväng i den ljumma sommarkvällens svaga brisar. Helt underbart! Det är snart tre månader sen jag cyklade överhuvudtaget och jag hade faktiskt glömt hur skönt det kan vara att glida runt på en hoj. (Min egen cykel behöver förutom nya däck och slangar antagligen också ett nytt trampnav och var redan när jag köpte den ganska rostig. Den har inte cyklats på över ett år och jag misstänker att den kanske inte kommer vara i min ägo så mycket längre.)

Can lame peoplez who game turn the whole community into lamerz?

Spöktimman

När barnet har somnat, då ska jag sova. Så brukar jag tänka. Sen somnar barnet och jag sätter mig vid datorn. Där funderar jag på att blogga, men oftast har jag ju inget att skriva om. Så istället läser jag allt om alla jag känner på Facebook samt skriver dumma kommentarer på de dumma kommentarerna de har skrivit. Sen läser jag kanske en guide till ett tevespel, oftast läser jag lite för långt så att det inte är utmanande när jag börjar spela igen. Sen läser jag om musik. Och funderar på varför ICA Maxi ser likadant ut i Uppsala som i Borås.

Igår var jag på rutinkontroll på UAS. Jag fick en ny blodglukosmätare helt gratis! Om jag använder mig av internet så kan jag få en USB-kabel hemskickad och ladda ner ett program (dåligt kodat förutsätter jag) som ritar upp kurvor o dyl över hur vanligt förekommande sockret är i mitt blod. Sen skickade Anders mig den här länken och jag kände mig träffad och mådde illa över hur amerikanerna förstör vår jord och hur vi alla vill bli som amerikanerna. Återigen funderade jag på om det var dags för lite grön våg. Idag har jag som vanligt en fläkt på i ett rum där ingen vistas, myslampor tända och processorfläkten jobbar på typ maxvarv för vår lägenhet är en bastu trots att lågtrycket och svalkan härskar i den yttre världen.

Ny Våg släpper Matti Alkbergs fullängdsalbum på vinyl och ger bort singeln på hemsidan. Videon ser ut såhär:

Only in my underwear, yeah!

Här sitter jag i bara kalsongerna och har just klarat den sista leveln i World of Goo. Det var kul; snyggt och lagom varierande spel på en enkel grundidé. Vet inte riktigt hur jag ådragit mig den för ståndet karakteristiska brännan, tror armarna pigmenteras så av gammal vana bara. I bakgrunden skymtar Okami, som jag precis börjat spela. Det känns mycket som Zelda Twilight Princess och vice versa, men kan bli ett fint litet äventyr i sin egen värld när jag blivit vän med kontrollerna och bataljläget. Laddade också ner NES Ice Hockey, vilket är nästan ett skolexempel på hur ett bra spel inte ska fungera.

Veni, vidi

Jag kan nöjt bocka av några av utställningarna. I tisdags såg jag Dine och Tenggren och i onsdags Ola Billgren.

Jim Dine har polat ihop med Borås i över femton år. Bl a så invigdes förra året den nio meter höga Pinocchio-statyn Walking to Borås efter tre års debatt i lokala media. Just Pinocchio har (för)följt Dine ända sen barndomen och utställningen jag såg innehåller kanske tjugo trettio emaljerade trästatyer och ungefär lika många verk i andra material. Trots det återkommande motivet blev jag imponerad av variationen. Hantverket är utsökt (You heard me) och vinklarna många. Förutom det kan man också se en film om konstnärens förhållande till den lille träige lögnaren och Disney-filmen i sin fulla längd. Jag hade dock barnet med mig, så jag får återkomma till filmerna en annan gång.

Övervåningen med Tenggren var inte lika uppseendeväckande, men desto mer upplysande. Bördig från Boråstrakten och dekormålare i tredje generationen lärde han sig många stilar och illustrerade fler volymer av Bland Tomtar och Troll än John Bauer innan han gjorde sig ett namn i USA med bl a sju Disney-filmer (största ansvaret hade han på Pinocchio!). Därefter odlade han sitt namn med en serie sagoböcker, några kände jag igen från min egen barndom även om böckerna nog är från när mamma var liten. I sig kanske ingen vanlig konstutställning eftersom det mest var exempel från hans olika arbeten, men sammanhanget gjorde det mer intressant.

Fan vad långt det blev nu men vi kör på eller vad säger ni?
Åkte till Alingsås och gick på konsthallen alltså. Ett rum med målningar och teckningar av Ola Billgren från 1963 till 1976. Alla bra, men jag hade svårt att få sammanhang i det hela. Kanske hade jag pluggat på för lite, om jag haft koll på hans mest kända verk och när de gjordes så hade det varit lättare att se utställningens verk i förhållande till de perspektivförändringar som programbladet beskrev. Speciellt som flera sas vara övergångsverk. Nåja, det var bra att se ändå. Bra skit.