Stenen du gav mig

Jag har köpt en sten. Jag har inte fått den ännu och inte heller betalat, men den har redan börjat tynga mitt hjärta. Om några dagar är jag fyrtiofyra tusen kronor fattigare och en sten samt mycket oro rikare. Stenen ser ut som en bil, en silvermetallic Citroën C5 SX närmare bestämt. Stenen kom från en fabrik redan hösten 2002, trots att den sägs vara av 2003 års modell. Den är uppolerad så den glänser med olika kemikalier som ger min fru huvudvärk och har likt solen några fläckar, men den ser ändå fin ut, min sten. Den har rullat tretton tusen mil och ska besiktigas innan jag får rulla den fler.

Om det är några fel på stenen vid besiktningen så kommer de felen att åtgärdas, säger säljaren. Ett fel som min svåger upptäckte är att någon typ av elektrisk ledning gått av nära sitt fäste vid framhjulet. Riktigt vad den elektriska ledningen har där att göra vet varken jag eller säljaren, det är antagligen ingenting allvarligt eftersom bromsarna och mätarna i bilen funkar som de ska och inga varningslampor lyser, men om det inte är något allvarligt så kommer det heller inte att åtgärdas så jag vet inte vad jag ska tycka.

Jag har länge velat köpa en sten, fast jag egentligen skulle vilja leva ett liv fritt från stenar. Stenar är hårda, människor är mjuka och stenarnas avgaser är hårdare än hårdast fast de inte riktigt går ta på. Jag hade en sten till låns för några år sen, men den rostade och sen dess har jag levt på lånade stenar. Det har funkat bra, men nu ska jag ju flytta till en annan stad (där folk kör som stenade) och min fru behöver övningsköra och det blir rätt jobbigt att bära stenbarnstolen från hem till buss till perrong till tåg till perrong till tåg till perrong till tåg till perrong till buss till hem till sten i längden. Man vill kunna skita i alla andra och bara rulla sin sten ditt man vill. Utan att hyra en ny sten varje gång eller förlita sig på andras välvilja, hur snälla de än är. Stone free, liksom. Men mitt hjärta, mitt stackars hjärta...