Det som inte dödar.

Jag håller inte med om att det stärker. På hur lång sikt då, liksom? Jag är t ex övertygad om att min lever aldrig någonsin kommer känna sig starkare än den gjorde innan igår kväll. Kanske mer tolerant och luttrad, men är cynisk och blasé synonymt med stark? Man knäcks kanske inte lika lätt i januari som man gjorde i förrfjol, men jag tror snarare det är den tomma blicken och den uttråkade sucken, än en aura av rå styrka, som skrämmer en motståndare med något kvar att förlora på flykten.

Jag kom trots allt upp kring halv elva. Åt lite frukost och åkte ned på stan med Anders. Det var förstås mycket folk ute, men inte sådär tjockt att man kunnat skära dem med kniv, tack och lov. Och efter några ganska avslappnade rundor hade jag faktiskt fått ihop det jag kommit för. De sista julklapparna till min familj, de julklapparna som jag i år måste skicka med Posten och det innan tisdag. Kom hem efter två någon gång och laddade om med lite pasta innan jag och Anders orkade oss ner på gymmet. Som vanligt var lördagen inte den starkaste dagen på veckan, men vi svettades åtminstone som om det varit så.

Ikväll skulle man ha kunnat gått på Matti Alkberg BD och [ingenting], men dels så har jag redan förslösat alldeles för mycket pengar på nöjen denna månad och dels är jag alldeles för trött för att orka dricka pilsner och undvika att prata med en massa poptöntar idag igen. Dessutom så är MABD inte alltid så bra live, de senaste gångerna har det varit lite grötigt och skränigt. Det kan förstås ha berott på lokal eller ljudtekniker och ikväll misstänker jag att det är Arne, min favorit, som mixar... Man kanske borde ha sett det här komma och peppat, senaste skivan är ju verkligen bra, men jag vågar nog ändå chansa på att jag ingenting missar.