torsdag, mars 29, 2007
Jag rear ut min själ, allt ska bort!
Så hette en skiva med bob hund. Inte deras bästa, om du frågar mig. Jag tror att jag sålde den till slut. Jag läste faktiskt en gång en artikel om vikten av att beskära sin skivsamling med jämna mellanrum. Detta skulle, enligt artikelförfattaren, leda till att nya fräscha skott skulle få plats att gro, precis som på ett träd alltså etc bla bla.
Hursomhelst, jag ska återigen sälja lite skivor för att jag behöver pengarna. Jag har då valt skivor som inte är okända och helst inte heller så repiga, men samtidigt är såna jag nästan aldrig lyssnar på. Det är bl a The Doors första LP, alla senare Kent för det är bara den första som är bra, Eric Gadd, Bernard Butler, Beck - ja ni hajar. Det är också Broder Daniel Forever och The Velvet Underground & Nico, den första för att jag inte bryr mig längre och den senare för att den har familjen en dublett av.
Varför behöver jag då pengar? Jo, min tidsuppfattning och min budget gick inte ihop. Jag räknade att träningskortet jag ska köpa kommer att kosta 1400 kr och köpte tevespel och tillbehör på Tradera för ett par hundra mer än det var tänkt från början. Bl a ett som jag inte såå gärna ville ha, men la ett halvlamt bud på - och vann. Sen kom jag på att kortet kostar 2600 kr i ett par veckor tills jag får tillbaka pengar av min arbetsgivare via ekonomiavdelningen. Damn.
Den här beskärningsidén fungerar ju inte heller till fullo. Man har en hel del skivor som man aldrig tänkte efter innan man köpte. Man har också en del såna man fått, t ex för att man skulle recensera dem i ett fanzine. En del så obskyra och samtidigt dåliga att de är omöjliga på en andrahandsmarknad. Så ganska snart sitter man där med en tjock stam, en vacker krona och en jävla massa fula, torra luftrötter i en omöjlig härva. Som man inte kommer åt att klippa bort. Damn igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Personligen är jag helt emot det här nu för tiden. Även om skivorna (eller böckerna, eller vad det nu kan vara) är dåliga, pinsamma, slitna och fula, så är de ändå kopplade till mig på något sätt. Eventuellt beror min känsla här på att jag har en så svag personlighet att jag måste expandera den med externa objekt.
Men t ex de första fyra Kent-skivorna köpte jag två dagar efter en festivalkonsert som jag besökt och verkligen gillat. Första skivan är bra och sen blir det bara färre och färre bra låtar per skiva. De skivor jag tänker sälja har jag aldrig lyssnat så mycket på ens då jag fick/köpte dem och har därför väldigt lite att göra med min persons historia. Jag skulle självklart inte sälja något som jag haft länge och fortfarande nånstans tycker är bra. Bara sånt som jag helt enkelt inte bryr mig om. Jag kommer ju inte för den skull förneka att jag nånsin gillat det iaf lite.
Min enda egentliga invändning är Broder Daniel Forever. Den borde du ha kvar.
Jag tror att jag ska börja läsa bloggar!
Sen tycker jag nog att Kents andra är ganska bra också.
Okej, jag ska inte sälja BD4ever och jag ska fundera på att inte sälja Kents andra, "Kräm" är ju faktiskt nästan värd att spara. Är ni nöjda då?
Nöjdare. Jag är ledsen om vi pajar din ekonomi.
Jag behöll "Verkligen" och nån ekonomi fanns det ju itne riktigt i högen ändå, ynka 230 kronor fick jag för typ tretton skivor - de flesta kända och relativt repfria. Värdelöst. Kanske kunde man fått mer hos någon annan, men jag betvivlade att skillnaden skulle vara så stor att det var värt promenaden.
Skicka en kommentar