Döden

Klockan är kvart över tolv på natten. "Imorgon" ska vi ha lite gäster här på eftermiddagen och därför förbereder vi en smörgåstårta. Vi står just och tjafsar om huruvida vi ska göra två tolvbitars eller en med tolv bitar och en med nio när det slår oss att brickorna och faten vi har inte går in i kylen. Panik, panik! Sen måttar vi upp att en skärbräda tar tolv bitar och den andra tårtan får vara två gånger sex bitar fram till garnering. Pschjjo.

Jag fyller år, trettiotvå sådana. Eller ett till bara. Det är både hedrande att naturvetenskapen låtit mig leva så länge och lite läskigt att döden närmar sig med stormsteg. Jag har verkligen inte uträttat mycket. Och det lär det inte bli någon ändring på. Att ha fest känns också allt jobbigare, eftersom tiden till extracurricula aktiviteter som festförberedelser inte längre på något sätt är skild från den tid då man borde sova. Om jag bara inte var så sjukt fattig skulle jag ha catering. Nästa år, men inte i Jerusalem.