It only takes a flashlight.

Här hos svärföräldrarna scannade jag i somras en del gamla svartvita negativ från den tiden i slutet av nittiotalet då jag lekte med systemkamera och mörkrum. Letade idag efter en ny visningsbild till MSN Messenger och hittade min mapp igen. Mappen innehöll bl a bilden ovan, som av en slump har viss likhet med min profilbild här på bloggen. Eller om den enda slumpen är att jag gillar den typen av bilder.

Den innehöll också en bild som jag tog som omslagsbild till ett blandband jag komponerat och donerat till Kalmar nations fotolab. "Darkroom Darling" vad kassettens titel och skivorna varifrån låtarna hämtats var, som ni ser nedan, på bilden utlagda som två D:n på mattan i mitt första studentrum. Tyvärr minns jag ju inte riktigt vilka låtar jag valde, det hade varit roligt att återskapa blandbandet för att se om det frambringat några minnesbilder av tidsandan. Fast det kanske inte är musik som jag gillar speciellt mycket längre, tror inte jag lyssnat på någon av dessa skivor på över ett år, förutom Photek's "Modus Operandi" då. Ett av konvoluten har dessutom slukats av en blixtreflex, undrar om jag kan Photoshoppa den till igenkänning?

WTF!? GJ&GNÅ!? OMG!!!

Dan före Dopparedan. Doppare-Dan, den ökände småländske seriemördaren som på 1760-talet mötte sitt öde i en lynchmobb med skitiga grepar. Hans karriär punkterades, bokstavligen talat.

Nåja, en av årets jobbigaste veckor är över. Ändå var det inte värre än väntat, snarare tvärtom. Min förkylning lyckades dock arbeta sig tillbaka in på topplistan och besitter nu återigen mitt svalg och mitt balanssinne. Steg idag upp sent och åt ett par skinkmackor, varpå vi packade julklappar och en del mat samt helgens kläder och duschade. Vi gjorde också ett försök att rädda Jonas gran genom att såga av en decimeter stam och de nedersta grenarna som redan börjat bli bruna. Kids, glöm aldrig att såga av ett par centimeter innan ni först sätter granen i vatten! Eller att snittytan sedan hela tiden ska vara under vatten, gärna varmt vatten.

Nu är vi i alla fall hemma hos fruns föräldrar. Det pysslas och kokas knäck, just för tillfället tar de in granen. Jag känner mig enormt seg. Som vanligt vid högtider blir jag passiv och går undan. Kanske beror på förkylningen också iofs. Det är nu närmast tradition att vara lite slagen då julen kommer. Det ska bli trevligt hursomhelst, med god mat och presentutbyten och mys.

Det som inte dödar.

Jag håller inte med om att det stärker. På hur lång sikt då, liksom? Jag är t ex övertygad om att min lever aldrig någonsin kommer känna sig starkare än den gjorde innan igår kväll. Kanske mer tolerant och luttrad, men är cynisk och blasé synonymt med stark? Man knäcks kanske inte lika lätt i januari som man gjorde i förrfjol, men jag tror snarare det är den tomma blicken och den uttråkade sucken, än en aura av rå styrka, som skrämmer en motståndare med något kvar att förlora på flykten.

Jag kom trots allt upp kring halv elva. Åt lite frukost och åkte ned på stan med Anders. Det var förstås mycket folk ute, men inte sådär tjockt att man kunnat skära dem med kniv, tack och lov. Och efter några ganska avslappnade rundor hade jag faktiskt fått ihop det jag kommit för. De sista julklapparna till min familj, de julklapparna som jag i år måste skicka med Posten och det innan tisdag. Kom hem efter två någon gång och laddade om med lite pasta innan jag och Anders orkade oss ner på gymmet. Som vanligt var lördagen inte den starkaste dagen på veckan, men vi svettades åtminstone som om det varit så.

Ikväll skulle man ha kunnat gått på Matti Alkberg BD och [ingenting], men dels så har jag redan förslösat alldeles för mycket pengar på nöjen denna månad och dels är jag alldeles för trött för att orka dricka pilsner och undvika att prata med en massa poptöntar idag igen. Dessutom så är MABD inte alltid så bra live, de senaste gångerna har det varit lite grötigt och skränigt. Det kan förstås ha berott på lokal eller ljudtekniker och ikväll misstänker jag att det är Arne, min favorit, som mixar... Man kanske borde ha sett det här komma och peppat, senaste skivan är ju verkligen bra, men jag vågar nog ändå chansa på att jag ingenting missar.

Alla vet att du är sinnessjuk.

Idag såg jag en löpsedel som sa typ "Lärare som misshandlade elev får behålla jobbet." och tänkte det som Fylking brukar ropa när Horace sagt sitt. Äntligen! Mängder av elever som slagit lärare har väl fått gå kvar på skolor, eller har jag fel? Kanske ska understryka att jag inget vet om det här specifika fallet. Jag har bara länge haft den känslan att en generation av föräldrar gjort något grundläggande fel då de lärt barnen hur man gör rätt. Barn går ju i skolan för att lära sig och läraren ska vara en auktoritet som man fan inte hotar för att man själv håller på att sumpa sin utbildning. Man skärper sig och lyssnar istället. Att lärarens ämneskunskaper och pedagogik fortlöpande bör utvärderas och uppdateras är ju en annan sak. Så länge en lärare lär ut "sanningen" och inte uppträder olämpligt i övrigt ska ungjävlarna sitta ner och hålla käften till dess de har en relevant fråga att ställa. Och då kan de börja med att räcka upp handen. Begrips!?

Vi har en generation unga kriminella på väg att bli vuxna. De fuskar sig genom livet, kanske tycker de sig ha genomskådat samhället. Och jag hatar dem så mycket att jag vill starta nån slags medborgargarde. För samhället är verkligen genomskådat. Lagen har ingen effekt på dem som bryter mot den. Kriminella får rätt mot sina offer. Det kan låta reaktionärt, men lås in dem och kasta bort nyckeln - Skandiachefer som cykeltjuvar! Så länge det är allmänt känt att man tjänar mindre poäng på att göra rätt kommer allt fler att göra fel.

Sen är jag jävligt irriterad på att jag inte fått byta till Blogger in Beta ännu. Det gör nämligen så att jag inte kan kommentera med min vanliga användare på andras Blogger-bloggar. Man ska tydligen snart använda sitt Goggle-konto för att logga in på Blogger och när jag försöker kommentera så loggas jag ut från min email och när jag loggar in på emailen så kan jag inte kommentera och inte annars heller. Fan också. Fan! (Jag är väldigt arg idag. På många sätt.)

Queens of the Stone Age's "Lullabies to Paralyze" är faktiskt riktigt bra. Inte som "Songs for the Deaf", men ändå.

In your face, virus!

Jeppe ringde och väckte mig klockan halv tio. Jag hann inte svara innan han la på, så jag ringde upp. Han hade läst här nedan att jag inte trodde jag skulle orka träna, och på mitt nyvakna halsonda röstläge tyckte han sig höra profetians uppfyllelse. Men icke! Jag kraxade fram att jag var pigg som fan, bara jag fick sova en halvtimme till och äta lite gröt.

Och en dryg timme senare var vi på gymmet. Det var inte vår starkaste dag någonsin, men jag tyckte vi gjorde bra ifrån oss ändå. Sen när jag kom hem drog jag med mig frun ut på en promenad. Vi kryssade runt gatorna i ett intilliggande villaområde och hissade och dissade hus. Vi såg fler par i vår ålder göra detsamma. Patetiskt! Jag kommer iaf aldrig ha råd med en villa i det området. Det mest ambitiösa jag gjort på länge var att jag satt uppe till fyra inatt och läste en guide till delar av Super Mario Sunshine som jag haft svårt med.

Nu på kvällen gjorde vi en rusch och bakade en sats saffransbröd. Mmm, med ett litet glas mjölk till gott som stryk. Ni vet vilken sort.

Inte riktigt fisk. Mer mittemellan.

Jag kände mig piggare på onsdagens eftermiddag, ringde till jobbet och sa att jag skulle komma tillbaka dagen efter. Sen på kvällen duschade jag för första gången på över fyra dygn (sick!), man vill ju vara fräsch när man arbetar i ett serviceyrke. Sen steg jag i torsdags upp halv sju, åt frukost och åkte till jobbet. Allt enligt plan. Kände mig seg och risig, men det gick väl rätt okej ändå. Likadant i fredags, bara lite sämre. Och idag, lördag, steg jag upp kl 14 och åt frukost. Sen spelade jag tevespel och såg ett par filmer. Det ökade sömnbehovet och motivationen att göra ingenting börjar gå mig på nerverna, t ex skulle jag ha gillat att orka bowla med Anders.

Men nej. Chanserna att jag orkar träna imorgon är nog ganska små. Såna här lama förkylningar med lätt feber som håller på i veckor är fan sämre än vinterkräksjuka, vattkoppor och gräshoppsregn tillsammans. Virus, kan jag få tillbaka de senaste dagarna av mitt liv, tack!?

Önskelista!

Denna gång från rätt sida av FONUS.

Om jag slutade idag, tog ned skylten, låste dörren och kastade nyckelen bort, handduken in och mig själv på nästa flight till de sälla jaktmarkerna - vad skulle jag lämna för spår efter mig? Ingen trycksvärta i nästa upplaga av den populäraste historieboken, ingen opera, inga dramer och inga stora romaner. Det lilla klotter jag åstadkommit är för länge sedan upplöst i sprit och uppsuget av papper som redan bränts på en anläggning. Björken jag ristade i femman har nog också blivit växthusgaser och värme.

Kanske skulle också jag bli lite värme i några människors minne. Roliga saker jag sagt och dumma saker jag gjort. Och det räcker nog faktiskt. Mer värme är väl det jag önskar alla. (Well, kanske inte pingvinerna och isbjörnarna.) Och fred på jorden.

Nej, när man sen väl är borta så kan man inte göra något annat än bli hågkommen. Därför är det viktigt att göra ett gott intryck på världen medan man lever. Var lite trevligare mot folk du inte känner och ännu lite trevligare mot dem du känner. Du måste inte börja en livslång, massiv insats idag - jag sitter själv hemma och är sjuk och bitter - men gör det så ofta du orkar. Och en del människor är idioter, dem kan du hoppa över.

Annars kan jag tänka mig pengar, en snygg duffel i storlek 148 samt fler spel och handkontroller till mitt GameCube.