Jag hade brutit ihop innan jag ens nått till min andra frukost för dagen. Det ena barnet ville inte göra det som vi ville att hon skulle göra och jag ville ge upp. Jag ville vara den sista människan på jorden och leva ensam i en liten vedeldad stuga i många år. Well, rent tekniskt skulle jag ju dö så snart insulinet tog slut men det är tanken som räknas.
Sen klockan två lämnade jag det andra barnet i den här berättelsen på ett barnkalas i staden. Sen fick jag vara ensam i nästan två timmar. Glodde på konst på Årummet och Georg Lulich fotogalleri innan jag tog en kikärtsburgare (god!) på Churchill Arms. Pommes-dippen hade rökessens i sig så det smakade bacon på ett sätt som inte riktigt gick ihop med den vegetariska upplevelsen, men i sig var den god den med. Tyvärr hade de inget te, men en halv-pint Bryggmästarens räckte gott medan jag pillade till ett synthljud som blev ganska dåligt.
Lagade nåt rätt misslyckat kinesisktisch till middag och nu läser jag det enda stycke text jag tvingat mig igenom fler gånger än första kapitlet på Malcolm Lowrys Under vulkanen; den fjärde delen i SOS serie om synthljud. Inte för att den är direkt svårbegripligare än den innan och den efter, men för att jag börjat om att läsa serien flera gånger då jag glömt bort den ett tag och de första två tre är så grundläggande att jag knappast glömmer dem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar