Dåliga, dåliga människor.

Kom in i en trappuppgång och möttes av en osande soppåse utanför första dörren. Sparkade till den så att den la sig framför dörren, det är mitt kännemärke, och fortsatte mitt arbete. Precis då jag kommer uppför trappen till andra våningen gläntas en dörr och en ung kvinna i morgonrock lyfter ut två påsar. Innan hon hunnit släppa dem har jag dock med barsk stämma yttrat "Ställ inte dom där där, tack!" och hon tvingas vända. Under reträtten mumlar hon "Jaha. Ja, jag var precis på väg ut. Skulle bara ta på mig lite kläder först..." samtidigt som hon stänger dörren och låser med en grinig snärt.

Vad? Vaknade hon och kände lukten av sopor i hela lägenheten och förstod att de organiska gaserna skulle inverka negativt på hennes förmåga att välja gå-ut-med-soporna-kläder? Va!? Det finns ingen bra förklaring och inget alls försvar för att ställa sina soppåsar i trapphuset längre än den tid det tar att ta upp nycklarna ur fickan, låsa dörren och återigen lägga nycklarna i fickan. Ingen! Om inte du vill känna lukten så vill ingen annan som kan tänkas passera din ytterdörr göra det heller. Om du inte ska gå ut med äcklet på en gång, lägg påsen på balkongen. Har du ingen balkong, tough luck! Aldrig trapphuset. Aldrig!

På eftermiddagen var jag till naprapaten. Han gjorde min rygg bra. Tack! När jag skulle hem så gick jag in på en kiosk med postservice och bad att få köpa ett tiopack vanliga frimärken. Tyvärr hade jag inte tillräckligt med kontanter och greppade därför mitt kort, men expediten ropade "Nej, inte kort! Inte under hundra kronor." och därpå tyckte han genast att jag kunde köpa tjugo stycken, de går ju ändå åt. Och även om jag kände att han försökte blåsa mig så tänkte jag att det faktiskt går åt och att jag lika gärna kunde gå med på hans deal. Så jag gjorde det. När kortterminalen skrev ut kvittot försökte han sig på något slags överslätande ursäkt för sitt fula tilltag. "Nu säljer jag två för priset av en." Jag såg frågande på honom. "Kortavgifterna är så höga nu, så det blir som två för priset av en." Jag tog emot kvittot och gick därifrån. Vilken idiot! Varför ska jag behöva lida för att han är idiot? Antingen erbjuder man kortköp eller så gör man det inte. Om man vill kan man t o m fråga kunden om den tycker att det är okej om man lägger på tre kronor eller hur mycket det nu är avgiften ligger på. Jag svarar alltid att det går bra. Och jag behöver ju förr eller senare tjugo frimärken, så det var ju inte heller något problem. Felet med idioter är att de inte vet att hålla käften.