Hail Nuottaniemi!

Vet inte varför jag drar ut så mycket på att diska jämt. Nu var det värre än vanligt, eftersom diskmaskinen dog i helgen. Till slut blandade jag en drajja och drog igång. Med en liten drink och lite musik så går det mycket lättare. Det tog förstås ändå mycket lång tid innan jag var klar, för jag pratade med mamma i telefon och frun bakade kladdkaka och skitade ner medan jag höll på. Men jag hann lyssna på gamla godingar som Smashing Pumpkins "Mellon Collie and the Infinite Sadness" (disc 1), Nirvana "In Utero" och Bear Quartet "Load It" (singel).

Jag är löjligt tacksam över att jag fick upptäcka Bear Quartet på riktigt vid "Personality Crisis" och vara dem riktigt nära genom "My War" och "Gay Icon". De har gjort lysande verk såväl före som efter också, men under den här tiden fick jag också se dem live ett antal gånger och dessutom prata med några av medlemmarna. Fast det spelar inte så stor roll, deras musik passade mig väldigt bra då bara.

Det började på Trästocksfestivalen år 2000. BQ spelade tidigt, typ kl 17. Bra var det, riktigt bra. Sen lämnade jag och min kompis området för att dricka lite alkohol hos en annan kompis. Vi blev snart lite fulla och gick tillbaka för att se någon annan konsert. Tvärs över gatan såg jag Peter Nuottaniemi och jag skrek "Hail Nuottaniemi!" och vinkade. "Kom hit då, fyllo." svarade han och vi gick över gatan och hälsade och pratade lite och sen fick vi träffa de andra i bandet och bla bla bla.

Egentligen började det ju för mig redan många år tidigare då jag såg ett band jag inte hört tidigare på Trästocksfestivalen. De kalla vindpustarna från Skellefteälven pajade ideligen stämningen på sångarens gitarr och efter två låtar slog han den i scengolvet. Men 1998 såg jag dem på Kalmar nation (också i Uppsala) och fastnade. Lokalen var packad och fuktig som den varma sensommaren. Ändå vägrade Matti (Alkberg) ta av sig skinnjackan han hade utanpå sin grova stickade tröja. Istället ropade han efter en handduk att torka sig i ansiktet med. Och så vidare...

Några år senare, typ 2004, träffade jag Peter igen. På Norrlands nation i Uppsala, strax innan MABD skulle börja sin konsert. Vi var ett par tre patetiska indiekillar som satt och spanade in Sveriges kanske bästa textförfattare. Jag gjorde som vanligt och presenterade mig så att han förstod att han glömt att han någonsin träffat mig. Sen pratade vi lite om popmusik i allmänhet, BQ i synnerhet och om typ arbete. Peter sa bland annat att de spelat in de resterande tretton verserna på "Put Me Back Together" och att den skulle bli singelbaksida och heta "Put Me Back Forever". De andra indiekillarna såg avundsjukt på mig. Sen började konserten.

Peter ljög för mig. De tretton nya verserna kom aldrig på skiva. Jag gillar Peter. Jag tycker det var roligt att han ljög, även om jag fortfarande hoppas att de tretton verserna ska dyka upp någonstans i lyssningsbart format. Man ska aldrig underskatta en bra lögn. Jag gillar verkligen Peters texter, han diktar så förbannat bra. Som i "Walking Out" från "My War":

 "What is the point of a heart when it has to beat so far from where it most wants to be?"

Tack och godnatt!