Without you, what does my life amount to?

Need I say more? Tack för att du finns.

Pappa, jag vill ha en italienare!

(alt titel "Japaner, japaner, japaner")
I mitten av förra veckan bestämde jag mig för att jag ville äga en tevespelskonsoll. En sån som bär upp en tevespelshylla, ni vet? Jag har i mina dagar spelat allt från Game&Watch Mario Bros, Pac-Man och Ice Climber till Dungeon Master, Duke Nukem 3D och GTA3. Jag har dock aldrig ägt själva enheten och därför oftast spelat med kompisar på deras maskiner. Då får man snällt titta på när kompisen varvar Super Mario Land, eftersom man själv aldrig klarar mer än en halv bana per försök. Som tur är finns det också spel som man kan spela mot varandra och som är så enkla till sin natur att man förstår hur man vinner t o m om man skulle vara något så ovanligt som en full treåring. De kallas i folkmun för partyspel. Mina roligaste stunder med tevespel har varit med partyspel och kan enkelt delas in i två korta epoker.

Den ena bestod av att jag och min kursare John varje lunch i flera veckor cyklade som galningar hem till honom för att svepa varsin skål snabbnudlar och sen klämma in så många matcher Street Fighter II Turbo (SNES) som bara gick innan vi var tvungna att hetscykla tillbaka.

Den andra bestod av några kvällar då jag, Simon och Jonas drack folköl och spelade partyspelen i Super Monkey Ball (Gamecube). Och det var just den typen av samkväm jag kände att jag ville ha fler av då jag nu bestämde mig för att köpa ett Nintendo GameCube. Jag hittade ett begagnat på blocket.se och betalade i fredags 700 kronor för basenheten, två handkontroller och två spel; Super Mario Sunshine och Need For Speed Underground.

Det senare är underhållande om man är två, men samtidigt lite tråkigt. Jag ska skaffa Mario Kart istället - mer slams, rävspel och lek än verklighetstroget, automatväxlat stadsrally. Super Mario Sunshine däremot är verkligen hisnande kul, även om jag tvivlar på att jag nånsin kommer kunna bli så bra att jag varvar det. Nej, vad jag behöver är någon version av Super Monkey Ball och två ytterligare handkontroller. När det är ordnat skickar jag ut inbjudningskort, köp ett sexpack redan idag!

Postmannen ringer ALLTID två gånger.

"Hej, det är jag igen!" Tänkte bara påminna dig om att se filmerna "Postman Blues" (Japan, 1997) och "The Postman Always Rings Twice" (USA, 1981), men kanske inte "The Postman - budbäraren" (USA, 1997). Du kan också läsa "Postverket" (1971) av Charles Bukowski, den var rätt bra som jag minns den.

Postman Blues

Tack för att du sätter upp ditt namn på ytterdörren då du flyttar in. Tack för att du parkerar din bil framför brevlådan. Tack för att du ställer dina sopor i trappuppgången och för att du torkar upp om påsen läcker. Tack för att du röker inomhus. Tack för att din hund och katt är rumsren och inte skäller. Tack för att du urinerar i hissen. Tack för att du berättar när du flyttar ut och tack för att du då tar bort ditt namn från brevlådan. Tack för att du beställer eftersändning i god tid innan du flyttar ut. Tack för att du efterhand meddelar de som skickar post till dig att du har flyttat. Tack. Tack som fan.

This one goes out to the one I love

Krya på er, alla sjukliga människor. Vinterkräkarn är här, vinterdepparn likaså. Solen har flugit söderut likt de mer välbärgade pensionärerna, och vitaminerna står nu i långa ringlande köer på Arlanda för att följa dess exempel. Fatta min virtuella hand, dra ett djupt andetag och rid ut stormen. Var inte rädd, det blir vår igen.

HbA1c sex komma sex

Det har varit en trevlig helg, den dåliga musiken till trots; Mamma är här och hälsar på, god mat, trevlig samvaro på "nya" Williams, promenad i Hågadalen etc. Men allt trevligt måste ju en gång ta slut och en ny vecka börja. And I kissed her goodbye, said all beauty must die...

Åkte tidigare till jobbet och sorterade post som en dåre. Bara så att jag skulle hinna in i god tid för att göra eftersändningarna innan jag skulle till sjukhuset. "Sjukhuset!?" tänker du nu och "Vad fan har han nu gjort?" Jo! Det är så att jag fått en släng av diabetes. Jag fick den redan som sjuochetthalvtåring faktiskt. Så jag går ett par gånger om året till växelvis diabetesläkare och diabetessköterska och ögonläkare och fotterapeut och dietist. Idag var jag hos diabetessköterskan. Jag var lite nervös och kände mig dålig, för jag har inte gjort några blodsockerkurvor på senaste. Det brukar jag aldrig göra, men den här gången kände jag mig dålig för det.

Men hon frågade inte ens efter det och allt var typ bra och långtidsblodsockret verkar ligga på en bra nivå och jag hade gått upp fyra kilo sen i våras innan jag började träna. Och sen via alkoholkonsumtion kom vi in på rockmusik och från det in på dans och koreografer och opera och konstbegreppet som sådant. Jättetrevligt hade vi. Ackis rules!

Så det kan låta, Apoteket Apan.

Vi kunde inte soundchecka den tid som erbjöds, så vi hoppade över det. Det brukar låta helt okej ändå, om bara teknikerna gör vad de ska och det brukar de ju göra. Nu är det ju svårt för mig att säga exakt hur det lät ut, men det kan inte ha låtit särskilt bra då arrangören kom fram efteråt och bad om ursäkt. Att man aldrig lär sig attt man måste soundchecka för medhörningens skull. Hör man inte varann så vågar man inte spela ut, och spelar man inte ut så blir det ingen bra konsert. Dåligt ljud och lite osäkert spel, Apoteket Apan var väldigt missnöjda efteråt.

Trots det fick vi ta emot en hel del lovord, sälja fjorton skivor och skriva autografer på en av dem. Vilket ju måste betyda att musiken lät bra i några öron ändå. Senare på kvällen, då vi drack ett par gravöl på Williams, sa min fru att mina nya bröstmuskler syntes från där hon stod i publiken. Då började jag tycka att det gått ganska bra ändå.

Slutligen vill jag säga att Rockfesten i sig var ett bra arrangemang. Egen loge med förfriskningar och tilltugg, nylagad mat istället för varmhållen bandgryta, kaffe och ett trevligt, seriöst bemötande. Tack för det!

Apoteket Apan i UNT Fredag!

Jonas blev intervjuad för UNT Fredag i början av veckan. Och igår kväll blev vi fotograferade i och kring Engelska Parken och Botaniska Trädgården. Det var roligt, tills att jag fick insulinkänning och upptäckte att jag saknade druvsocker. Innan jag nådde den närmaste minilivsen var jag likblek och dränkt i kall svett. Mannen i butiken frågade om jag ville ha tuggummi och jag undrade stammande om han hade druvsocker. Det hade han, så jag köpte ett paket sånt och en fransk nougat. Han trodde säkert jag var kokainist på värsta torkan. Sen tog vi en burgare och en öl på Svantes och bestämde låtlistan inför lördagen. Det är kul att spela i band.

Hattrick!

Ja, jag hatar verkligen det här tricket som jag gör. Och då menar jag inte myntet-i-näsan, utan cykeln-omkull. Så jävla tråkigt. Det börjar verkligen bli dags för cykelhjälm igen, såväl privat som i jobbet. Simon sa dock att han trodde hans hittills två vurpor denna höst/vinter berott på att han slappnar av mer nu när han har hjälm.

Aj, aj, aj. (I kronologisk ordning från vänster till idag.)

Den första är förstås den otäckaste. Jag kunde ju teoretiskt sett lika gärna ha dött. Men jag får väl en hjärnblödning av den när jag är fyrtio och framgångsrik istället. Ungdomar, drick inte stora mängder whisky!
Den andra var på jobbet, en liten gullig isfläck i en liten gullig regnpöl i en varken liten eller gullig utförsbacke. Höften och armbågen tog värsta smällen.
Igår morse cyklade jag till jobbet på den tunna isfilm som täckte vägbanorna i Uppsala med omnejd. Det gick jättebra att cykla på isfilm tills man blev tvungen att svänga. Då gick det inte så bra längre. Armbågen gjorde sitt jobb och skyddade husse också denna gång. Axeln och skuldran fick en bra smäll också. Fan, ska sy upp en Michelingubbe-dräkt att cykla i. Men då kommer garanterat Ghostbusters och strålar mig, aldrig får man må riktigt bra!

Vi tänker samma saker samtidigt,

vi kan bara inte göra något åt det. Varför är det så? Trots den underjordiska globaliseringen tycks väldigt få världsomvälvande revolutioner äga rum. Det skulle kunna bero på att de som har pengar att köpa en dator och tid att använda den tänker mer på vem mer som är inloggad på MSN och på hur man skaffar den nyaste bästa skivan gratis utan att polisen får veta. Och på att blogga om vad som är fel med världen, det kan t ex handla om hur dåliga dåliga förlorare egentligen är för samhället.

Okej! Jag går och diskar.

All the birds have come clean

Fast det här är väl kanske ingen tid för vårvisor? Det var ju trots allt knappt plusgrader idag. Det verkar bli en rätt okej vecka på jobbet i alla fall, om än ganska mycket reklam - och regn imorgon (enligt DN). Kanske den sista hyggliga veckan på tre månader, ge och ta en vecka eller två.

Efter en ruggigt dålig helg på Betapet har jag idag spelat upp mig drygt sextio rankingpoäng. På två matcher. Den andra matchen slutade med att min motståndare bortförklarade sin förlust med att hon pratade i telefon och chattade samtidigt som hon spelade. Tyvärr hann jag inte svara att jag också chattade och att om hon inte väntat på en futtig rullning halva spelet så kanske hon haft en chans. Koncentrerar man sig inte så får man väl bara ta att man förlorar, inte hålla på och gnälla när det redan är över? Jävla loser. Hatar sånt där. Det är på skoj! Ta det inte så jävla allvarligt!

Ingen vill minnas att de köpt en tröja

Det går över. Allt blir bra till slut. Och historien upprepar sig. Älven ligger blank och blickstilla, men...

Festen var trevlig, folk skrattade igenkännande då jag berättade om mitt psykbryt. Vi drack vin och åt jättegoda små pizzabitar, oliver med mera. Fram till fyra pratades det. Sen gick vi hem och jag drog igång ett fånigt gräl om ingenting, som snabbt eskalerade till allting och sen somnade vi och vaknade lite nyktrare och mer förlåtande.

Åt lunch och vek tvätt. Rensade garderoben och löste korsord. Till slut kom jag mig också iväg till Friskis&Svettis. Det gick hyggligt, men det är alltid roligare med sällskap. Fuskade inte så mycket ändå. Nu känner jag mig sådär skönt trött.

Imorgon börjar en ny vecka. Då får jag äntligen repa igen. Mamma kommer till helgen och hälsar på lagom till att Apoteket Apan rockar fett på Rockfesten. Jag tror jag ska lova att börja läsa en bok, det var så länge sen nu. Och så ska jag laga lite kläder med symaskinen. Det är mina nyveckslöften.

Det fortsätter

Jag ballade ur. Inga kläder var bra. Jag har periodvis ont i ljumsken/höften och andra närliggande kroppsdelar (läs: pungen) och mina nyaste finaste jeans gör inte saken bättre när man sitter ner. Så efter att ha rivit ut hela garderoben på golvet och stampat på kläderna la jag mig helt sonika i sängen och vägrade gå på fest. Jag hade ont i huvudet och var trött och möjligen lite bakis också.

Men jag vill ju verkligen gå dit. Så för en stund sen försökte jag börja peppa igen. Jag pratade av mig lite med Simon på MSN. Jag gjorde kaffe med en liten kask och mycket socker i. Jag stretchade nacken och gjorde lite armhävningar. Det började kännas bättre. Sen välte jag ner kaffet i knät. Fan också. tror dock bara jag förstört det par kalsonger jag bär, missade tischan iaf. Nu börjar det kallna, kanske dags att torka upp.

Aaargh!

Jag hade skrivit en text om hur arg man kan bli av att presentshoppa på stan en lördag. Och hur arg man kan bli på en haltande internetuppkoppling då man spelar hets-spel på Betapet. När jag skulle spara texten så haltade det lite igen och texten försvann. I rest my case.

För att undvika missförstånd,

Jag gillar musik som är dränkt i ovidkommande oväsen. Inlindad i vitt och brunt brus. The Mars Volta, The Bear Quartet, Radiohead, John Coltrane, Sonic Youth etc. Fantastiska melodier inlindade i rostiga taggtrådsstängslen från urtida tider. När man liksom måste lyssna och lyssna och lyssna för att nöta ner alla krokar och hullingar och smuts för att plötsligt upptäcka att det var bomull och att man ligger stilla och mjukt och lyssnar på underbart klara änglalika stämmor som sjunger om livet i himmelen eller det andra stället eller bara deras inkarnationer i det jordiska samhället.

Folk tycker att man är en "svår" jävel som ska tvinga sig att gilla nånting, som att lära sig äta surströmming eller, ännu värre, kräftor. Men det är väl som med allt man gör, man uppskattar mer det man måste jobba lite för att få? Visst, gillar man inte det man hör så måste man inte, men oftast hör man ju rätt snabbt om det funkar. Om det bara är lite gucka på ytan som måste lyssnas bort. Eller, rättare sagt, det ska ju vara där - man måste bara förstå hur. Gillar du inte det här så hatar du mig!

Betapetande i naveln

Jag sitter och väntar på att Simon ska komma tillbaka till sin dator, så att vi kan spela Betapet. Jag har spelat massor idag och mest förlorat, men det gör inget. Så länge man spelar hyggligt bra själv och får dricka te och lyssna på lite skön musik samtidigt så gör det inte så mycket om man blir utklassad. Jag har lyssnat på Thom Yorkes "The Eraser" och The Strokes "First Impressions of Earth" bl a. Den ena är ganska softish och avskalad om man jämför med Radioheads tre senaste skivor, som vrider om mitt huvud på ett obehagligt trevligt sätt. Den andra är sjukt massiv, som om nån slog en i magen och höll kvar handen där i trakterna. Båda har bra melodier och vokalisterna som vrider de sista dropparna blod ur sina röster på ett totalt ofegt sätt.

Vilket helt osökt leder mig till Matti Alkberg BDs senaste skiva "Ditt Hjärta är en Stjärna", som inte är så bra. Eller, låt mig säga att den efter en lyssning tycks ha några lysande låtar som tvingas skina genom nåt slags gnällig skärm av torrt gubbslem. Men de lyser ju igenom, om en vecka kanske jag älskar den. Jag kanske t o m älskar gubbslemmet.

Hem, ljuva hem.

Har varit hemma hela veckan, men idag åkte jag hem igen. Blandade känslor. Imorgon börjar jag jobba. Usch.

Hay hay, my my.

Jag hade glömt hur jobbigt det var att jobba med hö. Hur kan jag som växt upp på en höskulle uppleva någon annan aktivitet som ansträngande? Fy, vad svettigt. Och dammigt, ögonen kommer rinna och snoren vara svart.

Träden föll i skogen, hörde du sågen?

Det var en fin dag med åtta minusgrader och en lågt stående sol som tinade snön i tallarnas toppar. Jag fick gallra lite på egen hand och det kändes som jag hade hygglig känsla för vilka som skulle stå kvar när de andra föll omkring dem. Ändå vågade jag inte kapa navelsträngen riktigt och ropade dit pappa ganska ofta.

Dagens skörd.

Mission complete? Nä. Skogen kommer ju fortsätta växa för evigt. Min pappa har ju "ärvt" den här skogen av sin pappa och mina barn och mina syskons barn ska en dag överta den efter oss. Hoppas jag. Jag började idag fundera på om min dragning till skogsbruk är mitt sätt att kompensera för usel skäggväxt. Att jag liksom vill adoptera ett jättestort grönt skägg som jag kan ansa i lugn och ro utan att behöva oroa mig för hur jag ser ut. Och ingen grön våg eller nåt, men skogen har stått där länge och tänker inte flytta sig ens om jag sågar ner vartenda träd. Den utstrålar ett lugn och en känsla av kontinuitet som jag inte tror mig kunna känna någon annanstans. Flummigt? Fuck you!

25:e Uppsala Internationella Kortfilmsfestival #5

Jag är så medioker, vanlig, intetsägande och många andra mångtydigt positiva alternativt negativa eller intetsägande adjektiv/predikatsfyllnader. Av de fyra filmer som fick pris hade jag sett två och just dessa två höll jag för de absolut bästa. Frågan är om jag ska se det här som en bekräftelse eller ett nederlag.

Motorsågsmassakern som uteblev

Idag tog pappa mig med ut i skogen för att lära mig att använda en motorsåg. Det kunde ha blivit otäckt, men det gick ganska bra. Jag sågade inte i sten en enda gång, tror jag. Alla extremiteter sitter kvar där de ska. Jag fällde ett antal träd och några föll faktiskt åt det håll jag hade tänkt. Tomgången på motorsågen var lite högt ställd, så vi ställde ned den, men då stannade sågen stundtals av sig självt istället. Vilket på sätt och vis var bra, för jag behövde öva på att starta i luften. Det blev mest massaved av det vi gallrade ut. På fredag ska jag lära mig välja mellan älg- och toppskadade tallar. Vad ska sparas och vad ska bli papper?

Mmm...pizza och kaffe.