För att undvika missförstånd,

Jag gillar musik som är dränkt i ovidkommande oväsen. Inlindad i vitt och brunt brus. The Mars Volta, The Bear Quartet, Radiohead, John Coltrane, Sonic Youth etc. Fantastiska melodier inlindade i rostiga taggtrådsstängslen från urtida tider. När man liksom måste lyssna och lyssna och lyssna för att nöta ner alla krokar och hullingar och smuts för att plötsligt upptäcka att det var bomull och att man ligger stilla och mjukt och lyssnar på underbart klara änglalika stämmor som sjunger om livet i himmelen eller det andra stället eller bara deras inkarnationer i det jordiska samhället.

Folk tycker att man är en "svår" jävel som ska tvinga sig att gilla nånting, som att lära sig äta surströmming eller, ännu värre, kräftor. Men det är väl som med allt man gör, man uppskattar mer det man måste jobba lite för att få? Visst, gillar man inte det man hör så måste man inte, men oftast hör man ju rätt snabbt om det funkar. Om det bara är lite gucka på ytan som måste lyssnas bort. Eller, rättare sagt, det ska ju vara där - man måste bara förstå hur. Gillar du inte det här så hatar du mig!