25:e Uppsala Internationella Kortfilmsfestival #2

Nu har jag gjort fem visningar till, tre i den internationella tävlingsklassen och två dokumentärblock. (Jag vet inte om jag förklarat det här, men en visning är oftast drygt en och en halv timme lång och består av ett varierande antal kortfilmer i varierande längd och kvalitet) Jag måste erkänna att jag har lite svårt för konstfilm, ofta när folk gör abstrakta saker så skiter de fullständigt i allt. Bara för att man inte vill berätta en linjär historia så måste man ju inte skita i att ge publiken nån slags tolkningshjälp?

Till största delen har dock det mesta varit väldigt bra. På de visningar där man ombeds rösta har jag nog hittills bara satt en tvåa (av fem). Betyg är ju sådant som man snabbt omvärderar, redan när jag kommit hem och betygsatt på Filmtipset så har jag ibland ändrat mig. Var den verkligen en fyra? Hursomhelst, några ljusglimtar:

Isbjeren Ben har stödkrage, en mamma som säljer sexhjälpmedel och kan en hel del om isbjörnar. Glassbilstjejen Marilyn kan också en hel del om isbjörnar och tycke uppstår. Vad gör blyge Ben av situationen? Jo... Ganska enkel handling, som ändå rymmer mycket känslor. Väldigt bra!

Civil status En rysk semi-dokumentär film om kontoret som utfärdar attester för födsel, giftermål, skilsmässa och dödsfall. Människor kommer och går, världen ter sig ganska cynisk, men mitt i allt finns ändå en ljus och klar strimma hopp.

Heavy Metal drummer handlar om Badou som gillar metal, vilket omgivningen liksom inte vill acceptera. Han spelar i ett lamt bröllopscoverband och får verkligen inget utlopp för sina Bozzio-ambitioner. Eller?

Leila Khaled, Flygkapare och Grünfeld: Udkjent opphav förtjänar väl egentligen inte att klumpas ihop, för de var båda väldigt bra dokumentärer och handlade om vitt skilda personer. Ändå visade de båda att driften att söka sitt ursprung hos människan är väldigt starkt och hur komplext det blir när sanningen inte är den man skulle vilja finna. Se dem om du får chansen, verkligen.