De båda gånger jag hört om hur mina två syskon vid separata tillfällen attackerats av "fellow ungdomar" i vår hemstad, där de båda fortfarande bor, har mitt blod kokat upp när jag senare på kvällen lagt mig för att sova. Jag har knutit nävarna under täcket och spelat upp otaliga scenarion i mitt huvud. Hur slår man ensam tre förövare medvetslösa, helst samtidigt som man också förnedrar dem verbalt, på ett sånt sätt att de när de sedan åter vaknar till livet väljer att leva det som en sund människa? Kan man banka skiten ur skitar?
Jag har inte slagits sen jag gick i femman eller sexan. Iaf inte på något större allvar. Jag är inte särskilt stark och kan inga kampsporter. Jag önskar att krig inte behövde bryta ut, att konflikter kunde lösas med godtagbara kompromisser från alla kombatanters håll. Jag vill ingen nåt illa. Jag undrar mest bara om jag skulle kunna släppa ut det våld jag bär inom mig på ett sånt sätt att det släckte ligisternas vilja att angripa oskyldiga förbipasserande nånsin igen.
Till slut blev jag tvungen att smyga upp ur sängen och gå ut i köket för att skuggboxas en kvart. Their original names and faces were all forgotten as I turned them into meat loaf.
tisdag, oktober 03, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Fast jag tycker ju att titeln på den här posten är din bästa ordvits, bättre än de två som var skälet till att starta bloggen.
Fast "We are de Burgh" var ganska roligt.
Välkommen!
Tack, vännen.
Bara för att jag började av en anledning är ju inte det nån anledning att inte varje dag tvinga sig själv att hitta nya anledningar att kliva ur sängen, jobba och blogga. Jag tänker gå djupare än rekommenderat gång på gång här. Jag tänker gå till botten och igenom.
åh, djupheten, mörkret! a heart as black as coal!
Och jag känner mig som vanligt bortkommen, men jag gillar din blogg skarpt!
Bortkommen? Känn dig välkommen istället!
Skicka en kommentar