Total pwnage!

Dahakan, det otrevliga monstret i Prince of Persia Warrior Within, är väldigt svårt att besegra på svåraste hårighetsgraden. Mig tog det nog närmare trettio försök. Ett antal gånger fastnade prinsen i en pose under ett kritiskt ögonblick, två gånger hade jag klarat mig med ett svärdshugg till. Men nej. Jag spelade envist om striden gång efter annan då Dahakan plötsligt fastnar i sitt sårbara läge och mätaren på hur mycket mer stryk han tål försvinner från skärmen. Jag hackar på med mitt lilla svärd ett par gånger och snart har jag vunnit!

När man sen väl sett filmsekvensen som knyter ihop historien så är man kanske inte jättesugen på att göra trettio nya försök för att vinna "schysst". Speciellt inte då Dahakan normalt slåss så oschysst. Nu ska jag bara försöka komma över det avslutande spelet i trilogin till ett rimligt pris.

Lågt blodsocker, tajt slips, dum i huvudet?

På vägen hem från jobbet klämmer sig en bil mellan mig och en mötande cyklist. Just på stället är det en hel del gropar i vägen och dem har regnet fyllt med regnvatten. Jag får en rätt oskön dusch. Visst har jag regnställ som jobbet betalat, men eftersom jag ogillar körstilen mumlar jag ändå ett par okvädesord efter bilen. Kort därefter svänger bilen in på en parkering vid en skola. Jag cyklar fram till bilen och när föraren, en man mellan 40 och 50 - vi kan kalla honom Herr Neandertal, stiger ur säger jag: "Du kanske ska se dig lite för så att du inte stänker ner folk?".

Hade jag stigit ur bilen hoppas jag att jag, medveten om hur trist det är att bli nerstänkt och medveten om att jag enligt lag kan bli skyldig att betala kemtvätt e dyl, skulle varit mer angelägen om att avstyra det hela med ett "Förlåt, gick det bra?". Herrn här har dock jobbat över, ätit kaffe med sockerbit till lunch, blev idag tvungen att ta fruns bil och till råga på allt hämta barnen på förskolan!

"Öh, du! Det fanns inte en jävla droppe vatten där jag passerade dig." Även om han inte skulle ha stänkt ner mig så skulle det vara en uppenbar lögn eftersom det regnade. "Hur fick jag då pölen på mig?" frågar jag, men mannen har redan sprungit runt bilen och över halva skolgården samtidigt som han fortsatt skrika, även om jag inte längre kan uppfatta några ord. Jag cyklar därifrån.

Det som, skall och det som varit

På fredag kan jag äntligen sjunka ner i soffan och kolla på en film. På lördag kan jag fortsätta spela om Prince of Persia: Warrior Within på svårighetsgrad Hard. Om CDON får arslet ur vagnen har jag nya skivor att lyssna på också. Antagligen inte, men iaf. Det verkar som om det kommer vara färdigmålat imorgon. Vi struntade i att göra ett helt slätt underlag. Vi spacklade bara lite och hoppas att det känns mer levande än bara fult. Den som lever får se.

Min syster var här och hälsade på i slutet av förra veckan. Hennes brorson sov när hon kom och sov när hon gick, men de fick ganska mycket kvalitetstid tillsammans där emellan. På grund av renoveringen fick hon ligga på en madrass i hallen, men hon verkade ändå ganska nöjd när hon åkte.

Vi åt med några vänner på SNerikes nations restaurang. Min fru tog som vanligt den godaste rätten och lämnade de sämre alternativen åt oss andra. De som åt lammrostbiff fick t ex ingen potatis, bara en liten liten plätt rotsaksfjams. Efter att ha påtalat matens icke-mättande karaktär skickade kocken bud med servitrisen att tallriksmodellen skulle vara så. De fick vackert beställa potatis som sidorätt (SICK!!!). Själv fick jag för första gången på nation smaka prefab-hamburgare dränkt i ketchup med en matsked coleslaw på sidan. Samkvämet var trevligt ändå, alla blev ju mätta till slut, men jag kan nog inte rekommendera ett besök för matens skull.

Annars kan jag kanske glädja någon med att Apoteket Apan har repat. Vi har dock inga planer på konserter, även om vi nyligen släppt en ny låt.

Grattis på fars dag!

Torsdag gick jag in i väggen, bildligt talat. Jag sov middag flera gånger och orkade inte alls gå på väggen med ångaren och spackeln. Ungefär så i fredags också, fast jag sov inte. Lördagen skulle bli min dag, kände jag. Vaknade av bäbisgnäll en gång i timmen hela natten fram till klockan sex, sen blev det två timmar ostörd sömn och en timme till. Klockan var så nio och jag kände mig faktiskt relativt pigg. Åt frukost för champinjoner och tjugo över tio traskade jag och Anders ner till Friskis & Svettis, där vi jobbade upp ett värkkapital för dagar framöver. Väl hemkommen dröjde det till aftonen innan jag gjorde det jag faktiskt skulle; skrapa tapeter. Med lite Strapping Young Lad och Gojira i lurarna lyckades jag jobba undan en hel del och kände mig sen faktiskt ganska nöjd med mig själv.

Natten till dagens dag, som förutom söndag är fars dag, sov jag på ett liknande vis som ovan beskrivet. Frej är nu tolv veckor och inne i något sorts utvecklingsfas med tillhörande kris, enligt de som forskar på sånt här har han börjat uppfatta fler detaljer i sin omgivning och sig själv. Om det hände mig i dag skulle jag nog inte sova alls på veckor. Det är iaf stora steg som tas. Om man håller honom under armarna och ställer ner honom på ett relativt plant underlag så "går" han. Det känns väldigt fantastiskt. Nåja, jag vaknade ändå pigg och tillredde oss en frukost för en kulen novemberdag. Sen gav jag mig på de väggpartier som det sticker ut elektriska kablar ur, de som är enklare att göra i dagsljus om man inte vill riskera att antingen blöta ner en levande väggkontakt eller jobba i mörker och råka ånga loss huden från kroppen.

Ni vet väl att huden är en och en halv till två kvadratmeter stor till ytan hos en vuxen människa och med underhudens fettlager inräknade kan väga så mycket som en femtedel av kroppens totalvikt? Den låter oss uppleva omvärldens tryck, kyla och värme och reglerar vår vätskebalans och kroppstemperatur. Dessutom skyddar den oss mot bl a virus, bakterier och svampangrepp. (Källa: Wikipedia) Vardagsrumsväggars ytskikt skyddar oss från omvärldens kyla och värme och kanske lite från radon. Dessutom kan tapeter och färg göra vistelsen i vardagsrummet lite trevligare. De tapeter och den färg som förgyllt vårt vardagsrum från femtiotalet till idag fick plats i fyra stora plastsäckar. Vi tog dem till sopcentralen och slängde dem.

I november är det inte så roligt att leva. Då privatekonomin är lika dålig som vanligt och väderprognosen inte mycket bättre så kan man lätt hamna under isen. Då är det tur att man har en liten bäbis som slår in ens problem i drömmar och skickar iväg dem. (Här skulle jag ha viljat länka till ett YouTube-klipp med Velvet Undergrounds version av "Wrap Your Trouble in Dreams", men det fanns inget. Ett hade rätt namn men visade sig innehålla två tjejer i bikinis som dansade till spansk rapmusik. Det finns dock ett otal andra versioner.)

Vi hade i alla fall tur med vädret

Eftersom det är dyrt med vikarier, och svårt att få tag på dem på skolornas höstlov då alla är snoriga, har jag i två dagar kört en annan brevbärartur medan vi alla delat upp den jag brukar ha. Jag har kryssat mellan de dyra villorna i Kåbo, där många efter att ha köpt ett hus för tio miljoner inte har råd med en prydsam siffra till huset, läslig namnlapp till postlådan eller ens skruv att montera upp den senare med. The fabulous life of the rich and famous. Oh, well. Värre var att det har varit kallt och fuktigt, t o m regnigt utomhus. Jag känner mig halsond och snorig igen för tredje gången denna höst. Möjligen är det bara slemhinnorna som tagit stryk av för mycket tapetklister i gasform. Jag gjorde nämligen en insats på en vägg i vardagsrummet igår. Med vår nya ångmaskin (artikelnummer 529003 på jula.se) går det som en dans faktiskt.

I helgen kommer min bror och hans tjej på besök, det ska bli kul att träffa henne och kul att han ska få träffa mitt barn. Jag tycker ju att han missat hela bäbisperioden och att jag redan har en liten pojke som kan det mesta, men jag misstänker att alla framstegen kanske inte är lika tydliga för någon som inte träffat honom tidigare. Det krävs två punkter för att dra en linje, liksom.

Grattis på mors dag!

Idag var det min frus tur att fylla år. Hon blev 30+ och fick lite pengar från olika släktingar och fotvård (när man väl fått barn går det snabbt utför) av mig. Jag har tagit ledigt så att hon kan njuta av den spabehandling hon fick förra året som presentkort, innan det slutar funka. Sonen brukar sova i sin hårdlift med åkpåse på balkongen, men det regnar lite idag så jag tyckte det var ett ypperligt tillfälle för att vänja honom vid att sova i spjälsängen. Jag flyttade den så att den står under mobilen på skötbordets plats, gjorde mysigt med filt och satte nappen i hans mun. Han låg mest och gäspade och tittade länge, innan han till slut började klaga. Vi kom fram till en kompromiss; jag gläntade på fönstret så att han kan höra sin kära trafik, la honom i åkpåsen med napp i munnen och hårdliftens sufflett över huvudet. Frun har testat det här förut, oftast sover han då inte så länge som utomhus. Nåja, om en timme är det ändå dags att röra sig ner på stan för att ta en födelsedagsfika med några kompisar.

Det är så jävla skönt att inte jobba. Jag längtar sjukt mycket efter långvarig pappaledighet. Det är en av få sysselsättningar jag i dagens läge skulle kunna tänka mig att utöva till jag uppnår pensionsålder.

Update: Efter fyrtio minuters sömn väcktes mitt barn av hur hans pappa satte en bit potatis i halsen vid köksbordet. Kanske väckte de våldsamma hostningarna hans ångest över att lämnas utan möjlighet till mat och torrt ombyte i flera timmar, kanske sov han bara inte så djupt. Jag paketerade om honom till babybjörnen och snart sov han igen.

Not if we see you first

Först fick jag pengar av mamma för att köpa en webbkamera, och sen fick jag en webbkamera av min svåger. Mamma sa att jag fick använda pengarna till något annat. Alla vinner! :-) Nåja, jag installerade den igår och kunde sen visa upp bäbisen för hans farmor och farfar. De bor ju ett par stenkast härifrån, så de var mycket glada över att ha upprättat en videolänk. Så från och med nu ser ni oss på Messenger.

Rörmokaren var här och han hade med sig en fuktmätare. Det verkar som om möglet är en gammal relik, väggen är åtminstone inte fuktig i dagens läge. Det känns skönt. Så nu återstår bara att skrapa väggarna rena från gamla tapeter och färger, tvätta med mögeltvätt, måla med primer, tapetsera med Cover Up och måla ett par gånger. Easy peasy! Jag gillar verkligen inte att renovera. Kanske dör jag av leda, men det finns en viss risk att arbetet blir klart innan också. Den som överlever får se.

Regeringen har nobbat utbyggnaden av fastighetsboxar. Det var dumt som fan. Regeringen är de som bestämmer hur mycket vinst Posten ska gå med varje år. Eftersom postmängden minskar hela tiden och den post som skickas succesivt övergår från att vara A-post till att vara B-post så betyder det att Posten förlorar inkomster. Nu extra mycket eftersom t ex Bring Citymail också expanderat sin B-postutdelning till fler orter i Sverige. Posten måste då också förlora utgifter och då är det mest effektivt att minska personalmängden. Det gör man genom att låta maskiner sortera de flesta C5-kuvert i den ordning de ska delas ut, något som beräknas förkorta tiden en brevbärare ägnar åt sortering varje dag med cirka tjugo minuter. Dessa tjugo minuter kan då brevbäraren istället dela ut post på en del av en annan tur som delats upp då en av brevbärarens kolleger fått sluta. Självklart förstår också Postens ledning att oavsett om det är två brev eller ett brev per lägenhet som ska delas ut så måste den fysiska adressen besökas av en brevbärare. Det är en av anledningarna att Posten har bearbetat Post- och Telestyrelsen för att öka mängden fastighetsboxar i Sverige. En annan anledning skulle kunna vara att Posten redan idag förlorar pengar på förslitningsskador i brevbärarnas höfter och knän, och kommer göra det ännu mer då brevbärarna blir färre och tvingas täcka allt större områden med sina turer.

En tredje anledning skulle kunna vara att den post och reklam som delas ut idag har ett större format än de små brev som skickades då många brevinkast installerades. Få människor idag kör bilar från femtitalet, cyklar på en cykel från femtitalet eller ser sina HD-teveprogram på en gammal trettontums svartvit teve. Många flerfamiljshus som byggdes på femtitalet har idag genomgått byte av såväl elektriska stammar som avloppsstammar och med stor sannolikhet installerat bredband. Men ICA Buffé, skivorna från CDON och ett halv kilo reklam i en storlek något större än A4 förväntas oskadda glida in genom ett hål byggt för påskkort. I knähöjd eller halshöjd sitter en lucka med sprucket glas upphängd på en sextio år gammal tunn metallfjäder. Trycksvärteförgiftningen i stjärten måste ha stigit alla åt huvudet. Regeringen ser sin vinst rida in i solnedgången och brinna upp. Allt blir svart. The End.

Jeder für sich

I vår bostadsrättsförening har man inspekterat avloppsstammarna och funnit att de fortfarande är i gott skick och har större innerdiameter än de flesta moderna rör som skulle sättas in. Därefter har man spolat de befintliga rören för att rengöra och bli av med eventuella avlagringar och stopp i krökar här och var. Bra! säger jag. Underbart att inte alla idag bara kastar ut och köper nytt bara för att de har råd.

Vad man i vår bostadsrättsförening inte kan ha inspekterat är hur psykiskt påfrestande det kan vara att titta ner i en förhistorisk golvbrunn. En skrovlig håla till hälften fylld med smutsigt vatten (förstås) och överväxt med alger och befolkat av olika arter av organismer som äter och ser ut som gammalt hår. Självklart är den också omöjlig att montera loss och rengöra. Lukten på toaletten är inte alltid angenäm. Jag är ganska nöjd med det ansiktlyft toaletten fick då vi kaklade om väggarna, men jag blir lite sugen på att låna pengar och låta proffs göra om allt. Bara för att få en vanlig golvbrunn av plast som går diska ur då och då. Undrar just vad det kostar.

Kanske borde man skriva en motion till årsmötet, men jag misstänker att de som inte redan bytt ut sina inte heller bryr sig om saken. Och på samma gång som jag tycker att nya badrum kan höja värdet på lägenheterna kan jag också på sätt och vis hålla med om att var och en kanske borde stå för det själv.

und Gott gegen alle

Mitt liv är fullt av motgångar. :(

Idag åkte frun till Bauhaus för att köpa lite färg. Ungefär samma nyans som vi redan har på vardagsrummets väggar, men hon tyckte att det var dags att måla om ändå. Det var säkert nästan ett år sen sist. Nåja, sonen sov på balkongen och jag spelade vidare på Prince of Persia: Warrior Within. Jag hade en bossfajt och eftersom jag är grym så vann jag. Sen kom en filmsekvens och jag hade vunnit spelet och seglade hem från ön samtidigt som jag fick en föraning om att mitt hemland härjades av de hemskaste plågor. Eftersom jag läst en recension av uppföljaren till det här spelet tyckte jag att det var något som inte stämde. Kollade en spelguide på internet och förstod snart att jag nått ett av två möjliga slut. Det som inte stämmer överens med början på uppföljaren. Det sämre. Hade jag bara sparat en extra fil så hade jag kunnat backa till den och gått en annan väg. Men nej. Det ser ut som om jag måste spela om hela spelet från början. Jag saknar ord såväl som lust.

Frun kom hem, sonen vaknade och vi åt lunch. Sen flyttade vi en del möbler från vardagsrummet ut i hallen och soffan och linneskåpet mot mitten av parketten. Bakom linneskåpet sprack en tapetskarv upp förut då en spegel ramlade ner där. Nu såg vi att det fanns små svarta prickar på väggen innanför skarven.

Mögel. Området matchar röranslutningarna till handfatet på andra sidan väggen. Eller kanske de skruvhål efter ett annat handfat som tidigare ägare inte brytt sig om att fylla igen, något som vi gjorde då vi bytte kakel när vi flyttade in. Det verkar inte finnas någon fukt där just nu; området är begränsat, parketten och golvsockeln är opåverkade och själva väggen har ingen fläck som jag kan se. Men vattnet har kanske hittat en ny väg genom väggen istället, ner till grannen t ex? Och vems är ansvaret? Visst har vi renoverat badrummets väggar, men om rören brustit i väggen kan det väl inte gärna vara vårt fel? Eller? It's a world of pain. To be continued.

Det blev som det blev

Lördagsfikat blev hos oss och det var gott och trevligt. Sen promenerade vi till det som på papperet kunde varit en stor fest, men som blev en parmiddag med utsökta veggoburgare och samtalsämnen som cancer, mord på familjemedlemmar, livet med en bäbis och lägenhetsköp. Jag är väldigt nöjd med utgången, förutom att vi tappade vår låsvajer till vagnen på vägen hem.

Idag steg vi upp sent och upptäckte att kylskåpets på-knapp hade slagit av sig själv. Det har hänt förut en gång, men då måste jag upptäckt det ganska snabbt. Nu höll kylen sköna tjugo grader och vi fick helt enkelt kasta en del. Frysen hade hållt sig lite bättre, det enda som tinat var egentligen en halv påse pyttipanna som vi bestämde skulle få bli middag. Jag undersökte vad som var problemet och bröt loss panelen med knapparna, fick fingret mot en ledare och kände strömmen genom vänstra armen in till hjärtat ungefär. Jag slog av säkringen och silvertejpade ett suddgummi på knappen så att den håller sig i intryckt läge. Får se om det går att få tag på en reservdel. Efter frukost promenerade vi med svågern och svägerskan runt Hågaby-Kvarnbo-Flogsta och hem igen. Höstvädret var underbart varmt och friskt på samma gång. Sen blev det några dueller i Wii Sports och stekt ris, te och äppelpaj i våra magar. Mumma. Kvällen har förflutit utan närmare intellektuell stimulans, förhoppningsvis tycker min bäbis att det var mer utvecklande.

SKITVIKTIGT!!! TA INTE BORT!!!

Jag har hört att förhållanden till syvende och sist går ut på att kompromissa, ett påstående som i många fall kan vara sant men så lever också många människor idag i dåliga förhållanden. Sluta kompromissa jämt! Låt alla parter få det de vill ha.

Annars funderar jag mest på vilken webbkamera jag ska köpa. Nej, jag ska inte börja ringa med Skype - vem vill använda något som är gjort av Kazaa's upphovsmän och få datorn full med spyware? Jag tänkte helt enkelt att min mamma och pappa m fl ska kunna titta lite på sin favoritbäbis över MSN Messenger (Okej! Jag tar tillbaka allt jag sa om programvara från folk med stora garderobskonton.). Det tråkigaste med Messenger är att det hela tiden ska påminna en om hur många olästa mail man har. Jag använder ju inte längre min Hotmail för brevväxling. Några människor har inte märkt det och det gör inget eftersom det enda de skickar är kedjebrev. Oavsett om de innehåller protestlistor mot kvinnovåld och nedläggningshotade sjukhusavdelningar eller bara sexistiska skämt med clip-art så är jag inte intresserad. Oftast tar jag bort dem innan jag läst dem. Det finns fungerande system för namninsamlingar, att lägga sitt namn till en lista och maila tjugo personer är inte ett av dem. Namnlistorna når sällan hundra namn och om de gör det så kommer samma namn stå på ett antal olika listor, vilka alla kommer fram för sent för att hinna påverka berörd makthavare. Om inte annat så slutar en lista med namnet innan mig, för jag skickar kategoriskt INTE vidare. Men nu är det lördag och jag ska först fika med några kompisar och sen äta burgare och dricka öl med några andra.

Skriv av detta blogginlägg för hand tjugo gånger och skicka en kopia till Skatteverket, arton kopior till olika hårsalonger och arkivera den tjugonde i en blå pärm. En handmodell i Idaho, USA, försökte först göra blåkopior för att slippa skrivknöl på pekfingret. Han drabbades då av alkoholförgiftning och förlorade synen på sitt ena öga. Sedan försökte han göra fotostatkopior, men tittade rakt in i scannern och blev så helt blind. På vägen hem från sjukhuset träffades han av blixten och blev påkörd av en bil, något som förstås var helt orelaterat till skrivuppgiften men ändå mycket olycksbådande.

Historien upprepar sig

Förra veckan blev jag sjuk igen. Det var bara en månad sen sist. Nu var jag förstås tvungen att förlora inkomst på kuppen, men i övrigt gjorde jag samma saker som förra gången; sov, drack mycket vatten och spelade tevespel. Ja, du läste rätt. Jag har spelat en bra bit igenom Prince of Persia: Warrior Within för GameCube. Det är snyggt på ungefär samma sätt som ettan (Sands of Time), episoderna är bitvis svårare och mer våldsamt på ett mindre monotont sätt. Storyn har en skön twist, men jag föredrog den mer optimistiske prinsen i ettan och skulle gärna slippa hårdrocksriffen och S&M-klädseln på de kvinnliga motståndarna.

Förra gången jag var krasslig kom mina föräldrar hit och inspekterade stolta sitt första barnbarn. Det blev en hel del promenader och fika under några dagar som var soliga och fina, antagligen var det sommarens sista eller höstens första.

Sen spelade Apoteket Apan på Kulturnatten. På en utomhusscen vid Fyrisån. Jag hade underställ, skjorta, stickad tröja och anorak. Tyvärr kunde jag inte hitta mina torgvantar och frös därför om fingrarna. "...så lyckas Apoteket Apan nästan värma vattnet i Fyrisån bredvid till nästan badvänligt, eller åtminstone luften till otandskakarkall." -UNT

Finansmarknaden rasar. Lite som den gjorde i början av 1990-talet. Man undrar om det kanske vore dags att införa personlighetstest på dem som anställs att leka med andras pengar. Jag tror att finansmarknaden skulle bli lite mer stabil om det bara anställdes odödliga stoiska psykopater med ett intresse av ekonomisk historia. Inte för att jag personligen känner av krisen, jag tycker mest synd om dem som förlorar stort på det här för att en massa töntar inte tar sitt jobb på allvar utan leker och tänker kortsiktigt. Kanske inte den bästa analysen du läst i ämnet, men sånt är livet.

Nu är det helg igen och jag är trött och sur. Bara så du vet.

Suburban Girl

Så hette en av filmerna vi såg i torsdags. Den andra hette "Mr Woodcock" och var en ganska obehaglig komedi med några få förlösande skratt. Jag kan inte rekommendera den. "Suburban Girl" tyckte jag däremot var ganska bra. Filmen kategoriseras som romantisk komedi, på baksidan stod det såhär:

«Lantistjejen Brett Eisenberg är på väg rakt mot toppen på en av Manhattans mest populära tidningsredaktioner. Hon har stil, talang och ambitioner, men när det gäller privatlivet är karriären långt ifrån spikrak. Pojkvännen är en halvpubertal pundare och hennes bästa väninna är totalt blåst. Brett måste göra något åt saken och det är då hennes celebra chef Archie Knox gör entré på scenen. Han är framgångsrik, snygg och sexig – en perfekt partner för Brett. Eller hur?»

Lantistjejen kommer från en villaförort. Hon är assisterande redaktör på ett bokförlag. Talang och ambitioner har hon, men samma halvrisiga frisyr filmen igenom och samma kläder flera gånger. Mer realistiskt än kostnaden för kläderna på Carrie under ett avsnitt av "Sex and the City", och inte fult men kanske inte heller direkt stylish. Pojkvännen är mycket riktigt pubertal och har just luffat runt Europa och flummat, men verkar inte direkt pundig. Hennes vännina må ha en ytlig stil, men är inte alls dum. Archie Knox är inte hennes chef, han jobbar på ett annat förlag. Hur många fel kan man ha liksom? Och även om dialogen är rapp och fyndig, så finns det inget som kan göra det här dramat till en komedi. Ja Jesus.

Jag är omvänd

Nej, det ärjag såklart inte. Men min son har vänt på sig, knappt sju veckor gammal. I ett obevakat ögonblick hamnade han oförklarligt på mage. Och efter tjugo minuter en gång till. Från och med nu är det slut med obevakade ögonblick, jag vill se hur han gör!

Edit: Knappt sex veckor, fem veckor och sex dagar, skulle det vara.

Målet är ingenting, vägen känns allt längre.

Jag funderar på att starta en firma och börja jobba hemifrån. Då skulle jag slippa cykla hem från jobbet. Ja, hem. När man cyklar till jobbet så är man knappt vaken och även om man kanske är lite frusen på morgonen så brukar det kännas rätt fräscht och mysigt. Men efter en hel dags tungt arbete känner man sig ruggigt sliten och vill bara sjunka ihop på sängen. Absolut inte klä på sig ytterkläderna man hade på morgonen, cykla hem med solen i ögonen och bli svettig i den sista uppförsbacken. Hela färden känns mentalt utmattande. På morgonen är det knappt någon trafik och jag kan sjunga nästan hur högt jag vill. På eftermiddagen är det fullt med andra trafikanter och jag kan knappt höra mig själv tänka trötta tankar.

Tar tacksamt emot affärsidéer. Endast seriösa förslag, tack!

Skrynklig hjärna

Jag såg på TV4 igår en tio femton minuter av en brittisk dokumentär om överintelligenta barn. I en scen testade en professor (i barnpsykologi gissar jag) ett barns intelligenskvot.

Psykotant: «Vad är det för likhet mellan en ko, en sparv och en orm?»
Smart barn: «En ko, en sparv, en orm... De är alla djur?»
Psykotant: «Ormen är inget djur.»
Jag: «Va!? Ska jag måsta åka till England och döda henne?»
Smart barn: «Men... En ko är ett djur. En sparv...»
Psyko tant: «Mmm okej, jag godkänner det.»

Jag tror inte att jag både hörde och läste textremsan fel. Jag vet inte om hon testade hans reaktion på ett felaktigt påstående, jag skulle gärna vilja veta att det var så. Liksom jävlas med ett stackars barn sådär, när man är en auktoritet. Bah! Min reaktion blev på något vis upprinnelsen till en lång diskussion mellan mig och min fru. Ämnet vi försökte utreda var om min impuls att vilja rätta (eller avrätta) människor som, enligt mig, beter sig samhällsfientligt i sig är en samhällsfientlig pskologisk störning. Speciellt viktigt att inte reagera med ilska är det då barn gör något avvikande, menade min fru. Det har hon helt rätt i och det är möjligt att jag vissa gånger gått för långt i min övertygelse att barn mår bra av att vuxna som inte är barnets föräldrar också uppmärksammar när de gör något som är "fel" eller "rätt" och rättar respektive berömmer. Alla barn är allas barn. Lite rörelsemån för att "det är ett fritt land" får jag väl försöka skära till.

Att jag sen blir jättearg då någon som cyklar väljer att trycka för grönt på Herr Gårman istället för vid cyklisternas knapp känns förstås lite onödigt, men när det finns ett system som utarbetats för en smidig och säker trafik varför inte följa det? Och så vidare.

Glöm din dröm!

Natten mot lördag drömde jag att vi hade två nya par i vår bekantskapskrets. Vi skulle fika med dem och det visade sig att de båda kvinnorna i de respektive paren hade bakat varsin sorts chokladkaka och att jag skulle utse vilken som var godast. Jag minns väldigt tydligt smaken av himmelskt god choklad, vem som vann tävlingen minns jag inte alls.

Inatt, natten mot söndag, drömde jag att jag jobbade i en mycket stor stad. Jag var trött efter jobbet och det var långt hem, dessutom var jag sur på min fru. Därför gick jag in på ett hotell och bokade ett rum. Jag hade bara tänkt ta en dusch och sova ett par timmar, för att sedan åka hem. Det låter egoistiskt, men nu var det faktiskt min dröm. Rummet var ett litet rum utan säng och toaletten saknade dusch. Besviket gick jag fram och tillbaka över golvet och fick syn på en ståldörr som jag först inte lagt märke till. Dörren ledde till ett stort rum med en dusch i stil tropisk regnskog, gigantisk säng, fantastisk utsikt över staden och en sunkig bäddsoffa.
Jag hade just ställt mig i duschen då ett gäng ur hotellpersonalen oanmält stegade in och började prata om hur man ställde in sängen, vad man kunde beställa upp med room service och demonstrera hur man gjorde om bäddsoffan till säng. Under kalabaliken passerade en fasadklättrare fönstret och alla i personalen vinkade till honom. När de till slut skulle gå hade jag fått en känsla av att det här rummet inte var i min prisklass och frågade därför lågmält vad det egentligen kostade, jag hade av någon anledning inte frågat då de drog mitt kort i incheckningen.
Tvåochetthalvttusen kronor måste väl ändå sägas vara billigt för hundra kvadratmeter lyx på typ trettionde våningen, men i drömmen jobbade jag på parkförvaltningen och kunde svårligen motivera utlägget. Jag bestämde mig för att jag skulle gå ner till receptionen och säga att allt var ett misstag. Risken fanns ju att de skulle vägra då jag redan suttit i bäddsoffan, eller åtminstone tvinga mig att betala för städningen. Om de vägrade kunde jag ju ringa min fru och bekänna och föreslå en romantisk kväll på stället. Då kom min pappa på besök. Hur han kunde veta att jag var där funderade jag aldrig över. Han frågade var jag tänkte arbeta under hösten, hade jag kanske glömt att jag var uppsagd? Ångesten väckte mig.

Förkylningen du gav mig

Det är rätt trist att bli förkyld när man är ledig. Hade jag haft semester hade jag antagligen ringt mig sjuk, men nu har jag mina pappadagar så lönen kommer vara fettfri även utan karensdag. Dessutom var det bara igår som jag var riktigt nere, nu känner jag mig hyggligt arbetsför igen. Igår orkade jag knappt bära runt på barnet. Medan han och hans mor gick på promenader och fikade hos kompisar passade jag istället på att sova och varva The Legend of Zelda: Twilight Princess igen. Denna gång på Wii! Idag orkade jag också till slut göra färdigt alla sidequests som man orkar göra.

Alla Zelda-spel har sin charm (utom kanske det första, det andra har jag inte spelat), men det här är verkligen den bästa upplevelsen. Hoppas den första riktiga releasen på Wii blir ännu bättre.

I juni köpte vi konst på Wiks konstelevers avgångsutställning på Galleri Villavägen Sju. Konstnären har dock inte varit kontaktbar och vi befarade att vi helt enkelt inte skulle få vårt tryck, samtidigt som vi hoppades att vi skulle slippa betala med de pengar vi då trodde att vi hade men inte riktigt har idag. Men! Vi fick både pynta och pynt.

Igår kväll tog jag en Ibumetin innan jag gick och repade. Det behövdes, genrepet blev svettigt. Nu har Apoteket Apan en finfin show på Fyristorg på lördag kl 20. Kom dit, vetja!

Woe is me back at you!

I morse fick jag ett sms från ONOFF här i Uppsala. De skickade för en månad sen min glappa Wiimote med Nunchuk till Bergsala (som sköter servicen för Nintendo i Sverige). Nu hade de fått tillbaka den. Mitt på dan tog jag en buss till Boländerna. En tonårig mamma med ett sovande barn i en sulky tog hundra år på sig att komma in i bussen; först eftersom hon inte tryckte på dörröppnaren utan bara blängde mot förarplatsen då övriga passagerare klev på, sen hade hon bara en arm fri att pula på sulkyn med eftersom hon balanserade sin frett på den andra. Hon parkerade på avsedd plats vid fönstret med det sovande barnet vänt mot det starka solljuset. Hennes kompis betalade och sen satte de sig ned i sina mjukisbyxor, drack cola och pussade på fretten. De gick av på samma hållplats som jag och jag fick då nöjet att studera hennes sulkyteknik närmare. Framhjulen rullade över kanten och sulkyns underrede tog i listen och fastnade. Avståndet mellan bussens tröskel och trottoaren var ungefär 5 centimeter horisontellt och 10 centimeter vertikalt. Oförmögen att med ett hävstångsmoment lyfta sulkyns framände och landa på trottoaren som vi andra barnvagnsförare försökte hon skjuta ut det strandade ekipaget som det var. Dörrarna stängdes mot sufletten och studsade tillbaka till öppet läge. Med en sista kraftansträngning och ett surt "Men vaffaan..." lyckades hon slutligen bärga både sitt hjulburna barn och sig själv till trottoaren. Hurra! (Jag försöker på inget sätt påstå att jag skulle vara en bättre förälder än henne, bara en mindre irriterande busstrafikant.)

På ONOFF fick jag en ny termometer istället för den som dog efter två provtagningar då jag köpte den för en månad sen, yay! Wiimoten hade testats och inget fel hade hittats. Jag sa att det fanns en risk att jag skulle återkomma efter några dagar och kassörskan frågade då vad det var för fel på den. Hon såg inte ut som en spelnörd och jag ville inte bekänna mig till min verkliga nördighet, så jag förklarade enkelt att gubben i spelet fastnade i att springa åt ett håll trots att jag inte rörde styrspaken. Hon frågade om jag hade bytt batterier och jag svarade jakande. Hon tipsade mig då om att sensorn ibland kunde tappa bort kontrollen om man pekade utanför skärmen och att trycka ner A+B kunde återställa kommunikationen. Det brukade iaf fungera för henne. Synd att hon inte jobbade den dagen förra månaden då jag lämnade in skiten. Synd att jag inte googlade mer om problemet. Synd att jag inte läste manualen. Jag tackade och gick. Händer det igen så ska jag prova A+B.

Sist: Jag trodde det var emo-kids som ville mörda alla andra på sitt high school, men tydligen är det tvärtom.

Om alla bara gjorde som jag

Har du ätit ostbågar någon gång? Har du någon gång ätit ostbågar med händerna? Har du efter att ha ätit ostbågar med händerna luktat på händerna? Har du någon gång efter att ha luktat på händerna som du förde ostbågarna till munnen med tyckt att händerna luktade gott? Nä, jag trodde väl det. Därför tycker jag att du ska börja göra som jag och äta dina ostbågar med ätpinnar! Det är helt grymt. Händerna är rena och fräscha under och efter ätandet, man kan t o m byta kanal på teven. Det enda som luktar illa efteråt är munnen, men hey som om det var något nytt.

Vi såg den där filmen "Juno". Den var mysig. Jag gillade den. Sen såg vi lite på Flash Gordon. Det gillade jag inte.

Veggolasagne

Minns var ni läste det först!

Om en pojke

Nu har jag varit pappa i drygt en vecka. Antagligen har inte hela konceptet gått upp för mig än, men det känns jättebra så här långt. Kanske blir det tuffare när det blir aktuellt med en uppfostran? Jag är ganska nöjd med min egen, men samhället har förändrats sen dess så jag antar att jag måste försöka göra en revision. Pianolektioner, flera språk och kampsport kan det bli.

Jag tänker inte här redogöra för förlossningen, men jag kan säga att den förlöpte utan större hinder. Ut kom en liten pojke med blå hud och röd pung. Min son. Frej. Som jag börjar tycka är underbar även när han skriker ut sitt missnöje med föräldrarnas servicenivå.

Navelstumpen har trillat av och håret är tvättat (bara med vatten!) så nu luktar han inte längre soppåse med gammal köttfärs, utan ganska bäbisgott. Vi provade badbaljan igår, det var behagligt en stund. Idag har han sett sin första konstutställning.

Jag har köpt nya glasögon också! (Som om någon tittar på mig.)

Jag har också bloggat om vad jag gjorde dagen innan nedkomsten, men inte här.

Och sen bajsade en geting på mitt finger när vi gick genom skogen.

Jo, det är sant!

En tolkningsfråga

Jag: «gnaerognaeroivimdaoåvmoiae bheatg etgh»

Google: «Menade du: gnaerognaeroivimdaoåvmoiae cheats ekgh»

Jag: *klickar* (tänkandes «Ja, det kanske jag gjorde?»)

Google: «Din sökning - gnaerognaeroivimdaoåvmoiae cheats ekgh - matchade inte något dokument.»

Matt

eller Jag kan tyvärr inte vara vit.

Klockan sju i morse skulle jag stiga upp och tvätta. Klockan kvart i sex vaknade jag av att jag hade lågt blodsocker. När hjärnan kör på tom tank så tänker den ganska intressanta saker, bl a så brukar jag få lustiga uppfattningar om hur tidens hastighet går att förändra med tankens kraft. Tråkigt nog brukar jag glömma resonemangen så fort jag fått i mig lite socker.

Klockan halv nio vaknade jag igen och svor över att jag nu försovit mig, min reservmobil hade inte ringt tillräckligt alarmerande. Jag hade förutseende sorterat tvätten igår kväll och kunde så snabbt nedstiga till källaren. Vår tvättstuga har två maskiner, den ena har inte kunnat centrifugera på hela sommaren så man måste lyfta över tvätten till den andra och centrifugera den där istället. Det var dock ingen som skulle tvätta på tiden efter mig, så allt blev rent och torrt utan panik. Förresten ska vi få en ny maskin på torsdag, det ska bli spännande att se vad det är för modell!

Jag har svårt att göra något konstruktivt av den här väntetiden, min inspiration respirerar dåligt i vakuum. Istället försöker jag slå ihjäl tiden med Wii, korsord, dator och enstaka sysslor i hemmet. Häromdagen skulle jag sätta möbeltassar på kökssoffan och när jag tömde den hittade jag den schackdator som jag långlånat av min svärfar. På nivå fem av åtta vinner man oftast om man anstränger sig, på nivå sex måste man koncentrera sig på riktigt. Idag vann svart (jag) en gång.

På eftermiddagen fick vi besök, det var trevligt. Sen bråkade vi lite om vem som skulle laga mat och svart vann igen. Två kroppkakor senare var det dags för repetition med Apoteket Apan. Det var tre månader sen sist och vi lät lite illa, men jag fick en folköl av Anders och var nöjd med det. Efter en kvällspromenad med badbollen har jag nu druckit te, förlorat ytterligare ett parti mot Kasparov™ med Anouar Brahem ljudande i bakgrunden och bloggat som om ingen morgondag funnes. Nu närmast måste det nog ändå bli sömn.
Bis Morgens!

Semestersabotören

Fritt efter Evert Taube sjunger jag varje kväll nu: "Barnet kom ut, för vi längtar efter dig. Kom innan sommar'n är slut, lilla barnet.". Resten av texten brukar jag improvisera, om det blir något mer alls. Kanske har jag sjungit det så många gånger nu att jag börjat sjunga rent och barnet därför tror att pappa är full och inte vill födas in i ett sådant hem. Kanske har mammans mage separationsångest och vägrar släppa ifrån sig bäbisen som den vant sig vid. Teorierna är många. Det här var ju det enda jag planerat för semestern. Alla grejer är monterade och klara att användas. Och så kommer inte ungen. Irriterande.

Häromdan såg jag OS-invigningen. Det var sådär, en del grejer var riktigt koola och en del mest långtråkiga. Lite som andra verk i regi av Zhang Yimou.

Idag bjöd Anders och Evelina oss på utflykt. På Uppsala Tourism såg vi att det var visningar på Salsta slott utanför Vattholma. Ett slott som vi inte ens hört talas om? Gjutet! Vi packade för picknick, inhandlade en smörgåstårta och begav oss. Efter en stunds mumsande på en filt utanför slottet anslöt vi oss till dagens sista visning och fick se stora delar av ett slott som bebotts från 1600- till 1970-talet. Bruna tapeter med blommor i ett rum, gyllenläder i ett annat. Trots att gruppen var väl stor, och innehöll några pratande gossebarn som kände på inredningen, fick man en bra visning för en billig peng. Efteråt fick vi höra att vi lyckats pricka in en av de tre visningsdagar de haft på hela sommaren, så jag får rekommendera er att åka dit nästa år. Saknar du bostad och är stadd vid kassa, så letar Statens Fastighetsverk efter en hyresgäst.

Ett vykort

Hej!

Nu är vi i Uppsala. Det är mulet och regnar då och då, men förra veckan och veckan innan det var det soligt och varmt. Förra helgen var vi i Stockholm med mamma och pappa. Vi traskade runt på Söder och i Gamla Stan, Anna fick solsting. På kvällen åt vi på Roxy och såg Pride-generalen och den där indiske prinsen och Gösta Ekman med fru. Jättegod mat och jättegott vin! Dagen efter åkte vi till Hagaparken och spatserade in på såväl Fjärilshuset som Gustav den tredjes paviljong.

Annars har jag mest jobbat i sommar och Anna har varit arbetslös och gravid. Nu sitter vi och väntar på att barnet ska komma ut. Jag har inte planerat något annat för semestern, så det börjar bli långtråkigt. För att roa mig har jag haft sönder mobiltelefonen och tevespelskontrollen, köpt nya glasögon och testat stänga av grafikkortet i BIOS. Det sistnämnda kan jag inte rekommendera, det är svårt att ångra omställningen när skärmen inte visar något alls.

Snart börjar allvaret igen, närmare bestämt den 15 september ska jag återvända till arbetet. Det kanske blir kul, vi får se.
 
      Ha det bra, vi ses!
          Jon

Kortet är inifrån Uppsala Konsert & Kongress och ut.

Som natt och dag.

Likt nattens insekter strävar mot ljuset, rör sig dagens alla små kryp mot det svarta djup som är mina näsborrar. Åtminstone så länge jag cyklar.

Den där kalendern förändrade inte mitt liv 2007

Julen 2006 fick jag en kalender med titeln "Den här kalendern kommer att förändra ditt liv 2007". Jag läste igenom den och den innehöll en hel del roliga påhitt och konstiga uppgifter man skulle utföra under året som skulle gå. Redan vecka två skulle man knacka på alla dörrar man såg. Jag jobbar som brevbärare. Det slog mig först senare att jag skulle kunnat knacka på cirka hundra dagar om dagen och varit klar innan helgen. Hursomhelst kändes det lite som om jag gick in i väggen. Att jag aldrig varit särskilt bra på att använda agendor hjälpte väl inte heller till. Kalendern blev stående i bokhyllan.

Samma jul fick jag en kofta från Carlings. Den satt inte så bra så jag försökte byta, men i mellandagsrean hade de flesta storlekar försvunnit och jag fick ett presentkort. Någon månad senare tänkte jag kolla in den nya kollektionen, men kunde inte hitta presentkortet. Min fru antydde att om jag hade lagt det på bänken i köket, så kunde hon ha råkat slänga det då hon städade. Presentkortet dök sen aldrig upp och jag har vid ett antal tillfällen gett min fru gliringar om hennes urskiljninglösa städande.

Idag städade min fru igen. Det ska tydligen röjas upp här nu innan barnet kommer. Bland annat undrade hon om inte det var dags att slänga kalendern som kunde förändrat mitt liv 2007. Jag samtyckte. Hon bläddrade igenom den och hittade, som du nog redan gissat, presentkortet. Som förstås bara var giltigt i ett år. Mitt liv är fullt av motgångar. :(

Synsk inte, finns inte.

Jag drömde imorse att jag hostade. Sen vaknade jag och hostade! Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra med min nya förmåga, ska jag använda den för att bekämpa brottslighet eller för egen vinning? Man kan ju kombinera, säg att jag hjälper butiker att förutse och gripa snattare. Då kommer priserna i affärerna att sjunka, eftersom svinnet idag finns medräknat i priserna.

Igår var det tio år sedan jag och min fru blev ihop. Som vanligt var planen att vi skulle göra inget särskilt, men så blev det nu inte. Istället åt vi gott på Messob (markera texten om du vill kunna läsa där) och sedan såg vi "The Happening" på bio. Jag är säker på att jag sagt det förut, men bio är inte roligt längre. Hembio håller på att bli biografernas död och inte på det sätt man kunde tro. Istället för att biofilmerna kommer till folkets vardagsrum kommer nu folkets vardagsrum till biografen. Folk pratar högt med varandra under filmen. Okej om de kastar popcorn och godis och prasslar, det är klassiskt biobeteende, men håll för fan käften stängd. Jag önskar mig en biografvaktmästare som iförd kåpa ljudlöst glider mellan raderna med en vass lie och skördar talande huvuden. Filmen var iaf dålig på ett jättebra sätt, som en sjuttiotalsthriller utan dåliga effekter. Jag rekommenderar den, dock inte på bio förstås. Allt som allt ett riktigt mysigt jubileum.

Life Is Very Long When You're Lonely

Livet är förstås inte så kort när man är fler heller, men det är oftast lite mindre tråkigt och analyserande. Om jag bloggade lite oftare skulle jag kanske kunna komma ihåg vad jag gjort som är värt att blogga om. Men nu gör jag inte det. Så jag får lov att blogga om annat.

Få se nu, jag tror att det var Sveriges fotbollslandslag som spelade med Rosenberg istället för Zlatan hela andra halvlek. Rosenberg! Jobbade varken framåt eller bakåt. Och sen mot ryssarna fanns det ju inte mycket att göra. Plötsligt blev EM ointressant, kanske orkar jag se finalen imorgon.

Sen tror jag att det var förra helgen det var midsommar. Det var skönt ute på landet; jag åt och läste böcker, besökte Leufsta Bruk och åt en liten portion överbetald gös i Öregrund. På söndagen åt jag så mycket smörgåstårta att jag sprack och i måndags hade jag glömt hur tråkigt det är att jobba.

Det är fem veckor kvar till semestern och cirka sex veckor kvar tills det mitt barn lämnar sin mor och blir jämlikt. Vi har skaffat nästan alla saker man kan tänkas behöva, bl a sponsrades vi häromdagen med en bilbarnstol. På bilden läser jag instruktionsboken, min barndomsvän Blenda provsitter.

Jag har läst en bok. Och det tog bara en dryg vecka. Den heter "Juloratoriet" och är skriven av Göran Tunström. Den var mycket bra, även om den under en period i mitten blir ganska svårläst och psykotisk. Bäst är ändå det andra kapitlet, kanske den bästa kärleksskildring som jag läst.

Om du ids, hinner och orkar kan du gå och se Konstnären Som Valp på Bror Hjorths Hus eller Wiks folkhögskolas avgångselevers utställning på Galleri Villavägen Sju (slutar imorgon 29 juni). Det var det enda konstruktiva jag gjorde idag, om det nu är konstruktivt att titta på andras konst. Jag lyssnade på en skiva också, "Det Snurrar i Min Skalle" med Familjen. Det borde du också göra. Slutligen tackar jag Nina för en trevlig utflyttningsgrillfest igår.

Down with love

Sverige vann över Grekland! Kul, men ikväll får de nog kanske stryk av Spanien. Chansen finns iaf att gå vidare.

Jag var på Fett Me Kärlek i onsdags. Det är ett drogfritt skolavslutningsjippo (kaffe, cigaretter och snus förekom dock på området) på Fyrishov i Uppsala. Jag var såklart dubbelt så lång och dubbelt så gammal som de flesta andra där, men kanske just längden gjorde att jag hittade några jämnåriga kamrater i vimlet. Sen frös vi lite i regnet och såg några band. Lissi Dancefloor Disaster rockade på dator och mik, Florence Valentin visste att sju är det magiska antalet bandmedlemmar och Familjen skuttade runt framför sin skånska flagga och fick mig att dansa. Jag minns inte varför jag slutat eller när, men nu har jag börjat igen. Se upp, jag går inte att stoppa!

Nationalist? Visst, visst.

Vi firade Sverige i fredags. Egentligen gjorde vi väl inget utöver det vanliga. Åkte ut på landet, klippte gräs och slappade. Tog en öl i Öregrund, köpte färskpotatis. Grillade, drack folköl och pratade. När det började skymma lyfte vi våra blickar mot skyn och fick likt Erik den helige se det gula korset mot den blå himmelen. Vi plockade alla fram våra kameror och försökte ta en bra bild.

Jag läste en hel del också. "Vänta barn" - som man får på MVC, sista tredjedelen av John Ajvide Lindqvists "Hanteringen av odöda" (Jättebra!) och DN:s kulturbilaga från i torsdags, med en hel del om svensk kulturhistoria. Ett utdrag ur ett tal Olof Palme gjorde 1965, slog mig som sorgligt tidlöst.

Jag pausar lite i läsningen och lyssnar på Paul Simon eller nya Opeth.

Kockenroll

Stekt fläskfilé med hasselbackspotatis, tomatbernaise, ugnsstekt palsternacka och sallad. Idag orkade jag vara lite duktig och diskade innan jag gjorde mat till min fru som pendlar till Stockholm och kommer hem sent. Sen bakade hon och spred oreda igen. Jag fick smaka en kaka iaf. Annars har jag idag gått niohålsbanan på Wii Sports Golf tre slag under par. Man är numera såväl tennis- som golfproffs.

Det här inlägget är det första från en ny dator. Det verkar som jag lyckades bygga ihop den utan att ha sönder moderkortet. Men den kan ju imorgon explodera, flyga ut genom fönstret och bli överkörd av UPS. Om den inte gör det snart, så ska jag byta ut processorfläkten och installera en till chassifläkt. Sen är den kanske så tyst att man skulle kunna fippla med lite musikprogram. Kanske göra en remix på Apoteket Apans nya låt?

Pink mist

I fredags blev jag en burkskalle. Jag förlorade (mig) i Wii Sports Tennis och i ett försök att rädda en svårnådd boll, skickade jag med en desperat backhand ett glas rosévin genom luften. Glaset höll och vinet täckte en fjärdedel av vardagsrumsgolvet samt ett hörn på vår fårfäll. Som tur är består ull av fett och åter fett och gick att torka av utan att det sög åt sig en enda droppe rosa.

Igår gick jag en stärkande promenad i vårregnet och passade på att besöka ett nytt galleri, Villavägen Sju. Fick en rundtur i lokalerna av galleristen, som verkar ha många bra idéer för framtiden. Ett jättetrevligt första besök som kommer följas av betydligt fler.

Korven den har två

Jag och Anders tränade på gymmet. När vi duschat och skulle klä på oss hände något försmädligt. Jag visste inte längre min egen styrka och hittade helt osökt en akilleshäl på min strumpa, som fick stryka på foten:

Sen cyklade vi till Simon som bjöd på bandmiddag med en massa sorters mat. Vilken fest! Middagen övergick i ett möte där många frågor belystes ur flera synvinklar. Viktor hade också han druckit en folköl och blev lite glad i hatten.

Till slut bestämde vi oss iaf för att lägga ner bandet Apoteket Apan. Länge leve den Vandrande Vålnaden!

Gammal är äldre

Jag hade trettioårsfest i helgen. Mina syskon och bästa vänner kom förstås. Jag bjöd på rostbiff och potatissallad och till det rosévin och öl. Självklart fick man också kaffe och kaka. Det var jättetrevligt. Mina gäster förärade mig med presenter. Presentkort på konserter, sitter som bäst och funderar på vad jag ska se. Och ett Nintendo Wii med tillhörande sportspel. Bowling och boxning har jag testat, det senare är svettigt på riktigt.

Wii är helt bakåtkompatibelt på det sättet att man kan köra sina GameCube-spel på det med minneskort och alla fyra handkontrollerna om man skulle vilja det. Det testade jag idag genom att spela färdigt The Legend of Zelda: Majora's Mask. Ett lite annorlunda Zelda-spel med många sköna karaktärer och en enkel men effektiv story.

Vad gör han, vuxna karln? Sitta hemma och spela tevespel på en onsdag. Jo, det var såhär: Igår frågade chefen helt enkelt om någon ville ha semester eftersom han planerat in en brevbärare för mycket. Jag ville, något som straffade sig nästan omedelbart då jag skulle ta av mig skon och snubblade så illa att jag stukade tån. Så imorgon måste jag halta runt turen. Mitt liv är fullt av motgångar. :(

Efter regn

Senare igår kväll, då jag började nyktra till och kände att jag lättat mitt hjärta i min ta-fast-tjuven-och-lemlästa-honom-eller-henne-rant, upptäckte jag att den senaste modellen av min mp3-spelare nu fanns att köpa på cdon för 399 kronor, i en variant med dubbelt så mycket minne som jag haft tidigare. Glad blev jag.

Ännu gladare blev jag i morse när jag fick ett par nya hörlurar (AKG K412P) i födelsedagspresent av min fru. Efter att ha provlyssnat dem lite så bestämde jag mig ändå för att byta dem mot ett par nya KOSS Porta-Pro. Ljudet i AKG-luren må vara märkbart bättre, men komforten lägre och ljudet läcker ut på det där sättet som kan få en att vilja strypa medpassagerare på bussar och tåg. Jag fick också ett par fina tofflor, men de var för små så de ska också bytas. Att jag sen hittade blodsockermätaren i väskan kändes trevligt, men också lite förbryllande då jag var såå säker på att den försvunnit.

Av min svärfamiljs representanter fick jag en iPAL, vilket kändes extremt bra eftersom köksradion bröt ihop tidigare i år när vi testade att Apoteket Apans skivor bränts korrekt. Dessutom är den uppladdningsbar och utesäsongen har just börjat. Av mig fick svärfar och svärmor den där goda laxpastan som Anders lärt mig och kaffe med Almondy till efterrätt.

Förra helgen var mina egna föräldrar här och hälsade på. Vi gick på Apoteket Apan-konsert, åt på restaurang och hade allmänt trevligt. I födelsedagspresent fick jag bl a tapeter och en kurs i tapetsering. Det var kul och blev jättefint. Tack mor och far!

Hur var det nu med det där regnet? Jo, det föll inatt och när vi idag tog en promenad genom skogen till affären så var det alldeles underbart grönt på det där sättet som så många pollenallergiker hatar.

Fans jävla skit

Jag vaknade imorse och kände mig väldigt förkyld. Lastade genast ur de starköl jag lagt i väskan och tänkte att trots att jag bor i Uppsala och att trots att det därtill är sista april så ska jag inte fira. Idag är det jag som lommar hem och är förkyld.

Men icke. När arbetsdagen var till ända var det ändå jag som promenerade ner till Ekonomikumparken och ville kolla på band. Blev bjuden på en kvarts porter och enkelt övertalad att ta en öl på stan. Reste mig och började gå, men väldigt snart träffade jag en annan bekant som sa att bandet som satt fast i trafiken mellan Stockholm och Uppsala var värda att vänta på. Jag sa att jag skulle möta upp senare och gick tillbaka till platsen där jag fem minuter tidigare suttit. Där låg min väska kvar. Jag hade glömt den. Hörlurarna låg utanför och väskan var genomrotad. Om jag inte lämnat dem på jobbet så har någon stulit min kofta och min blodprovstagare och min frus telefonräkning, min mp3 vet jag låg i väskan och den är garanterat borta. Fans jävla skit.

Tjuvar! Ja, just ni! Jag bär inte runt på leksaker som mp3-spelare och blodglukosmätare för att jag är rik och gillar att flasha med mina dyra gadgets, utan för att jag gillar att lyssna på musik och snabbt kunna avgöra om jag lever gott eller måste korrigera mitt leverne. Jag lämnar inte min väska på marken för att jag vill ge bort mina grejer till er som inte uppskattar dem, utan för att jag ibland är lite disträ. Så fuck you era jävla fuckers! En hand avhuggen för varje stöld och ni är ganska snart inte så jävla snabba på att plocka igenom folks väskor och fickor, eller fingersättningen på tangentbordet heller för den delen. Jävla as.

Till råga på allt såg jag en skum figur som strök omkring och varken lyssnade på musiken eller pratade med några människor utan, till synes, bara iakttog folks väskor (eller kanske tomglas). Men jag såg honom aldrig fingra med något annat än ett läppcerat, så det känns lite överilat att börja anklaga honom för stöld då man inte kan bevisa något. Jag anmälde iaf stölden till en förbipasserande polis. Inte för att jag har några förhoppningar om att få tillbaka något, men ändå.

Jonas kom och bjöd mig på lite vin. Sen åt vi kebab och pratade med okända människor. Det var roligt. Och sen skulle vi gå hem, vilket tog ganska långa tid, men här är jag till slut. Snart trettio och nybestulen. Fans jävla skit.

De tolvåriga apornas arme

Jag städade och vädrade. Från balkongen fick jag syn på ungefär fem pojkar i elvatolvårsåldern. De hade dukat upp en picknick i trädgården bakom mitt hus. Jag kunde inte se om det var läsk eller folköl de hade i händerna, men de och gestikulerade vilt med armarna och deras gälla stämmor ekade mellan husen. Jag hade soppåsar att gå ut med och tog det som en förevändning att gå ut och snoka, men när jag kom ut hade de gått.

De hade lämnat Pringles- och läskburkar och godispapper lite här och var på vår gräsmatta. Jag blev glad att det inte var ölburkar och cigarettpaket, men sur för att det låg kvar. Jag gick ut på gatan och spanade. Lymmeltåget hade bara hunnit några hundra meter, så jag tog det tempo jag brukar ha då jag måste gå fort till jobbet. Efter en liten bit började gänget splittras. Någon mötte en mamma på cykel som tog hand om en ryggsäck och cyklade iväg igen. Sedan försvann de tre sista pojkarna in bakom en villa. Jag tog några snabba steg över gräsmattan (Förlåt mig!) och hann fatt i illbattingarna just som de var på väg in i sitt hus.

"Grabbar!", ropade jag till dem och de stannade upp. "Nästa gång ni har fest i min trädgård så städar ni fan upp efter er." Jag fick syn på någons mamma som stod i hallen innanför de öppna dörren och hann bli både lite nöjd och lite rädd. Pojken som stod närmast såg ledsen och skyldig ut, undslapp sig ett trevande "sorry" och gjorde vad jag tolkade som en impuls att följa med och städa! Jag hade dock ingen lust att valla hem honom igen, kände att budskapet kanske ändå gått fram och avslutade det hela. "Jag plockar upp det där nu, men nästa gång så... Ni kan inte hålla på och slänga skräp omkring er hursomhelst!" och promenerade hem igen. En burk hade de stampat på, men två var hela. De ligger nu i min personliga pantinsamling. Ordning och reda, löning på freda'.

Var jag stöddig bara för att jag är större och starkare? Var det mitt rätt-ska-vara-rätt-sinne som reste sig på bakbenen och skriade? Hade jag en släng av civilkurage? Jag hoppas att det slår till igen om det någon gång i framtiden gäller något viktigt.

Men Jesus Christ...

Stopp! Engelska på svenska låter bajs. Så jag skriver svenska på svenska, allt från början. Varför har jag inte bloggat? Jag inbillar mig ändå att de flesta människor som läser nåt här ibland kanske känner till mitt livs händelser även om jag inte skriver dem här. Nu ska jag ändock göra en resumé.

TV-spel: Jag håller på med The Legend of Zelda: Majora's Mask. Jag tror att jag har allt jag behöver för att gå till finalen, men det finns flera sidouppdrag kvar och jag tänkte försöka hundraprocenta på en gång. Hursomhelst är det ett riktigt skönt spel i den rätta andan, trots att vare sig Ganon eller Zelda synts till än. Jag märker att The Windwaker verkligen är seriens avstickare, även om jag fortfarande tycker att det är ett väldigt bra spel. Hade jag spelat det här innan Twilight Princess så hade jag nog hajat en del grejer där mycket snabbare. Det är iaf skön story och perfekt avvägning mellan pussel och action.

Musik: Jag har börjat gilla Opeth. Närmare bestämt den skivan som heter "Ghost Reveries". Visst känner jag fortfarande viss skepsis mot growl, men det är tätt mellan bra riff och flummiga sjuttiotalsdoftande partier. Ja, jag förstår att det här gör mig till en metal dude (not wearing metal tee though).
Apoteket Apan har spelat ute lite igen. Det var roligt, även om jag senaste gången led av hypoglykemi hela spelningen och knappt hade full tonus i vare sig ben eller fingrar. Energin i den samlade rytmsektionen blev kanske lite därefter. Om en och två veckor på dagen idag är det möjligt att njuta oss live och 24 april kan du se oss på TV4 Uppland på morgonen.

Barn: En helt ny kategori i mitt liv, som fr o m augusti kommer att ta en allt större del av detsamma. Vi myser och längtar, både den tjocka och den smale.

Under täcket, under isen

Vad har jag sysslat med?

Jo, jag gick under jorden. Kollade igenom de tre existerande säsongerna av "Veronica Mars" på DVD. Den tredje slutade lite abrupt, och den fjärde verkar inte bli av alls. Vill man nu höra Kristen Bells röst så får man kolla på "Gossip Girl", men det tänker jag ju inte göra. Vi hade iaf tur med vädret.

Jag har varit paparazzo. Som tur är kan man inte identifiera några av människorna jag fotat. Det var egentligen bara en bildtext jag jag länge velat publicera:
Älskling, jag krympte parkförvaltningen.

Sådär, inte så kul förstås, men en tung börda från mitt sinne. Idag har jag dock varvat "Prince of Persia: Sands of Time", så helt icke-kreativ har jag ju inte varit. Ni ser ju själva hur glad jag blev.

Jag har också varit lite sjuk och sovit en hel del, gått på konsert med the Cure och spelat en med Apoteket Apan i Stockholm. Lite snö fick vi i fredags, men den är nog snart borta igen.

En helgkväll för Halvdan

Shopping: Ett ostfat i glas på Åhlens. En lödpenna. Lödtenn. Handkräm.

Middag: Bistro Hijazz! Den bästa restaurang jag ätit på under mina dryga tio år i Uppsala. Jag åt lammrostbiff och frun något slags gryta. Båda rätterna var väldigt vällagade, mustiga och på något vis modernt rustika.

Bio: Nästan varje gång jag går på bio lovar jag mig själv att inte göra om det. Det känns som jag betalat 85 kronor för att objuden titta på storbildsteve hemma hos någon jag inte känner. Folk pratar under filmen! Prassel och skratt på fel ställen går bra, alla måste vi ha socker och alla kan ju inte ha samma humor. Men håll för fan käften! Wes Andersons nya film "The Darjeeling Limited" är ganska bra. På något vis lite ofokuserad i början, men den tar sig mot slutet. Kanske hade jag gillat den mer om jag hade fått släpa ut de som pratade i håret och spotta på dem. Får se om den i sinom tid.

Jag glömde!

Alltså, jag glömde ju Sverige. Laakso släppte ju en jättebra skiva i år, "Mother, Am I Good Looking?". Sen skulle jag vilja nämna Salem Al Fakir, Säkert! och Little Dragon också för deras skivor som underhållit mig, men kanske inte såå himla länge.

Sen läste jag på årets bästa blogg, Din Sputnik-teori, min skapare, att jag också glömt Arcade Fires "Neon Bible". Av någon anledning har jag inte riktigt fångats lika mycket som av "Funeral", men det är riktigt riktigt bra.

UPDATE: Årets bästa skiva var ju förstås Beiruts "The Flying Club Cup".

2007 (Du lever i mig än)

Ska sammanfatta kulturåret 2007. Inte som det faktiskt såg ut, utan den delen av kakan som jag åt. Jag läste nog bara två böcker under 2007, och den ena gavs inte ut det året men skit i det nu: "Montecore - En unik tiger" av Jonas Hassen Khemiri och "Låt den rätte komma in" av John Ajvide Lindqvist. Jag kan rekommendera båda. Mycket bra läsning.

Några filmer som jag sett och tycker att andra ska se är "Zodiac", "Ratatouille", "Stranger Than Fiction" och "Stardust". Jag är också glad att Futurama flyger igen, men den första långfilmen var lite väl intensiv. Har kollat igenom en del tv-serier på DVD, första säsongen av "Dexter" var riktigt bra. Tredje säsongen av "LOST" var hygglig i början, extremt seg mitt på och ganska härlig igen på slutet.

Musikaliskt har jag förstås upptäckt fler skivor från tidigare år än skivor från det aktuella året. Så är det alltid. Under 2007 utkom dock följande bra skivor; "Untrue" Burial, "Era Vulgaris" Queens of the Stone Age, "Comicopera" Robert Wyatt, "Aman Iman" Tinariwen, "Sign Sign" Isolation Years och Mac Blagicks självbetitlade debutalbum. Thurston Moore, Arctic Monkeys, Bloc Party och Dillinger Escape Plan har också släppt nya album, men inte riktigt lyckats fånga mitt intresse som tidigare. Har inte sett så många konserter i år heller, Hot Club de Norvège på Katalin var nog bland de trevligare upplevelserna.

Det här var garanterat det tråkigaste inlägg jag gjort hittills i år.