It only takes a flashlight.

Här hos svärföräldrarna scannade jag i somras en del gamla svartvita negativ från den tiden i slutet av nittiotalet då jag lekte med systemkamera och mörkrum. Letade idag efter en ny visningsbild till MSN Messenger och hittade min mapp igen. Mappen innehöll bl a bilden ovan, som av en slump har viss likhet med min profilbild här på bloggen. Eller om den enda slumpen är att jag gillar den typen av bilder.

Den innehöll också en bild som jag tog som omslagsbild till ett blandband jag komponerat och donerat till Kalmar nations fotolab. "Darkroom Darling" vad kassettens titel och skivorna varifrån låtarna hämtats var, som ni ser nedan, på bilden utlagda som två D:n på mattan i mitt första studentrum. Tyvärr minns jag ju inte riktigt vilka låtar jag valde, det hade varit roligt att återskapa blandbandet för att se om det frambringat några minnesbilder av tidsandan. Fast det kanske inte är musik som jag gillar speciellt mycket längre, tror inte jag lyssnat på någon av dessa skivor på över ett år, förutom Photek's "Modus Operandi" då. Ett av konvoluten har dessutom slukats av en blixtreflex, undrar om jag kan Photoshoppa den till igenkänning?

WTF!? GJ&GNÅ!? OMG!!!

Dan före Dopparedan. Doppare-Dan, den ökände småländske seriemördaren som på 1760-talet mötte sitt öde i en lynchmobb med skitiga grepar. Hans karriär punkterades, bokstavligen talat.

Nåja, en av årets jobbigaste veckor är över. Ändå var det inte värre än väntat, snarare tvärtom. Min förkylning lyckades dock arbeta sig tillbaka in på topplistan och besitter nu återigen mitt svalg och mitt balanssinne. Steg idag upp sent och åt ett par skinkmackor, varpå vi packade julklappar och en del mat samt helgens kläder och duschade. Vi gjorde också ett försök att rädda Jonas gran genom att såga av en decimeter stam och de nedersta grenarna som redan börjat bli bruna. Kids, glöm aldrig att såga av ett par centimeter innan ni först sätter granen i vatten! Eller att snittytan sedan hela tiden ska vara under vatten, gärna varmt vatten.

Nu är vi i alla fall hemma hos fruns föräldrar. Det pysslas och kokas knäck, just för tillfället tar de in granen. Jag känner mig enormt seg. Som vanligt vid högtider blir jag passiv och går undan. Kanske beror på förkylningen också iofs. Det är nu närmast tradition att vara lite slagen då julen kommer. Det ska bli trevligt hursomhelst, med god mat och presentutbyten och mys.

Det som inte dödar.

Jag håller inte med om att det stärker. På hur lång sikt då, liksom? Jag är t ex övertygad om att min lever aldrig någonsin kommer känna sig starkare än den gjorde innan igår kväll. Kanske mer tolerant och luttrad, men är cynisk och blasé synonymt med stark? Man knäcks kanske inte lika lätt i januari som man gjorde i förrfjol, men jag tror snarare det är den tomma blicken och den uttråkade sucken, än en aura av rå styrka, som skrämmer en motståndare med något kvar att förlora på flykten.

Jag kom trots allt upp kring halv elva. Åt lite frukost och åkte ned på stan med Anders. Det var förstås mycket folk ute, men inte sådär tjockt att man kunnat skära dem med kniv, tack och lov. Och efter några ganska avslappnade rundor hade jag faktiskt fått ihop det jag kommit för. De sista julklapparna till min familj, de julklapparna som jag i år måste skicka med Posten och det innan tisdag. Kom hem efter två någon gång och laddade om med lite pasta innan jag och Anders orkade oss ner på gymmet. Som vanligt var lördagen inte den starkaste dagen på veckan, men vi svettades åtminstone som om det varit så.

Ikväll skulle man ha kunnat gått på Matti Alkberg BD och [ingenting], men dels så har jag redan förslösat alldeles för mycket pengar på nöjen denna månad och dels är jag alldeles för trött för att orka dricka pilsner och undvika att prata med en massa poptöntar idag igen. Dessutom så är MABD inte alltid så bra live, de senaste gångerna har det varit lite grötigt och skränigt. Det kan förstås ha berott på lokal eller ljudtekniker och ikväll misstänker jag att det är Arne, min favorit, som mixar... Man kanske borde ha sett det här komma och peppat, senaste skivan är ju verkligen bra, men jag vågar nog ändå chansa på att jag ingenting missar.

Alla vet att du är sinnessjuk.

Idag såg jag en löpsedel som sa typ "Lärare som misshandlade elev får behålla jobbet." och tänkte det som Fylking brukar ropa när Horace sagt sitt. Äntligen! Mängder av elever som slagit lärare har väl fått gå kvar på skolor, eller har jag fel? Kanske ska understryka att jag inget vet om det här specifika fallet. Jag har bara länge haft den känslan att en generation av föräldrar gjort något grundläggande fel då de lärt barnen hur man gör rätt. Barn går ju i skolan för att lära sig och läraren ska vara en auktoritet som man fan inte hotar för att man själv håller på att sumpa sin utbildning. Man skärper sig och lyssnar istället. Att lärarens ämneskunskaper och pedagogik fortlöpande bör utvärderas och uppdateras är ju en annan sak. Så länge en lärare lär ut "sanningen" och inte uppträder olämpligt i övrigt ska ungjävlarna sitta ner och hålla käften till dess de har en relevant fråga att ställa. Och då kan de börja med att räcka upp handen. Begrips!?

Vi har en generation unga kriminella på väg att bli vuxna. De fuskar sig genom livet, kanske tycker de sig ha genomskådat samhället. Och jag hatar dem så mycket att jag vill starta nån slags medborgargarde. För samhället är verkligen genomskådat. Lagen har ingen effekt på dem som bryter mot den. Kriminella får rätt mot sina offer. Det kan låta reaktionärt, men lås in dem och kasta bort nyckeln - Skandiachefer som cykeltjuvar! Så länge det är allmänt känt att man tjänar mindre poäng på att göra rätt kommer allt fler att göra fel.

Sen är jag jävligt irriterad på att jag inte fått byta till Blogger in Beta ännu. Det gör nämligen så att jag inte kan kommentera med min vanliga användare på andras Blogger-bloggar. Man ska tydligen snart använda sitt Goggle-konto för att logga in på Blogger och när jag försöker kommentera så loggas jag ut från min email och när jag loggar in på emailen så kan jag inte kommentera och inte annars heller. Fan också. Fan! (Jag är väldigt arg idag. På många sätt.)

Queens of the Stone Age's "Lullabies to Paralyze" är faktiskt riktigt bra. Inte som "Songs for the Deaf", men ändå.

In your face, virus!

Jeppe ringde och väckte mig klockan halv tio. Jag hann inte svara innan han la på, så jag ringde upp. Han hade läst här nedan att jag inte trodde jag skulle orka träna, och på mitt nyvakna halsonda röstläge tyckte han sig höra profetians uppfyllelse. Men icke! Jag kraxade fram att jag var pigg som fan, bara jag fick sova en halvtimme till och äta lite gröt.

Och en dryg timme senare var vi på gymmet. Det var inte vår starkaste dag någonsin, men jag tyckte vi gjorde bra ifrån oss ändå. Sen när jag kom hem drog jag med mig frun ut på en promenad. Vi kryssade runt gatorna i ett intilliggande villaområde och hissade och dissade hus. Vi såg fler par i vår ålder göra detsamma. Patetiskt! Jag kommer iaf aldrig ha råd med en villa i det området. Det mest ambitiösa jag gjort på länge var att jag satt uppe till fyra inatt och läste en guide till delar av Super Mario Sunshine som jag haft svårt med.

Nu på kvällen gjorde vi en rusch och bakade en sats saffransbröd. Mmm, med ett litet glas mjölk till gott som stryk. Ni vet vilken sort.

Inte riktigt fisk. Mer mittemellan.

Jag kände mig piggare på onsdagens eftermiddag, ringde till jobbet och sa att jag skulle komma tillbaka dagen efter. Sen på kvällen duschade jag för första gången på över fyra dygn (sick!), man vill ju vara fräsch när man arbetar i ett serviceyrke. Sen steg jag i torsdags upp halv sju, åt frukost och åkte till jobbet. Allt enligt plan. Kände mig seg och risig, men det gick väl rätt okej ändå. Likadant i fredags, bara lite sämre. Och idag, lördag, steg jag upp kl 14 och åt frukost. Sen spelade jag tevespel och såg ett par filmer. Det ökade sömnbehovet och motivationen att göra ingenting börjar gå mig på nerverna, t ex skulle jag ha gillat att orka bowla med Anders.

Men nej. Chanserna att jag orkar träna imorgon är nog ganska små. Såna här lama förkylningar med lätt feber som håller på i veckor är fan sämre än vinterkräksjuka, vattkoppor och gräshoppsregn tillsammans. Virus, kan jag få tillbaka de senaste dagarna av mitt liv, tack!?

Önskelista!

Denna gång från rätt sida av FONUS.

Om jag slutade idag, tog ned skylten, låste dörren och kastade nyckelen bort, handduken in och mig själv på nästa flight till de sälla jaktmarkerna - vad skulle jag lämna för spår efter mig? Ingen trycksvärta i nästa upplaga av den populäraste historieboken, ingen opera, inga dramer och inga stora romaner. Det lilla klotter jag åstadkommit är för länge sedan upplöst i sprit och uppsuget av papper som redan bränts på en anläggning. Björken jag ristade i femman har nog också blivit växthusgaser och värme.

Kanske skulle också jag bli lite värme i några människors minne. Roliga saker jag sagt och dumma saker jag gjort. Och det räcker nog faktiskt. Mer värme är väl det jag önskar alla. (Well, kanske inte pingvinerna och isbjörnarna.) Och fred på jorden.

Nej, när man sen väl är borta så kan man inte göra något annat än bli hågkommen. Därför är det viktigt att göra ett gott intryck på världen medan man lever. Var lite trevligare mot folk du inte känner och ännu lite trevligare mot dem du känner. Du måste inte börja en livslång, massiv insats idag - jag sitter själv hemma och är sjuk och bitter - men gör det så ofta du orkar. Och en del människor är idioter, dem kan du hoppa över.

Annars kan jag tänka mig pengar, en snygg duffel i storlek 148 samt fler spel och handkontroller till mitt GameCube.

Without you, what does my life amount to?

Need I say more? Tack för att du finns.

Pappa, jag vill ha en italienare!

(alt titel "Japaner, japaner, japaner")
I mitten av förra veckan bestämde jag mig för att jag ville äga en tevespelskonsoll. En sån som bär upp en tevespelshylla, ni vet? Jag har i mina dagar spelat allt från Game&Watch Mario Bros, Pac-Man och Ice Climber till Dungeon Master, Duke Nukem 3D och GTA3. Jag har dock aldrig ägt själva enheten och därför oftast spelat med kompisar på deras maskiner. Då får man snällt titta på när kompisen varvar Super Mario Land, eftersom man själv aldrig klarar mer än en halv bana per försök. Som tur är finns det också spel som man kan spela mot varandra och som är så enkla till sin natur att man förstår hur man vinner t o m om man skulle vara något så ovanligt som en full treåring. De kallas i folkmun för partyspel. Mina roligaste stunder med tevespel har varit med partyspel och kan enkelt delas in i två korta epoker.

Den ena bestod av att jag och min kursare John varje lunch i flera veckor cyklade som galningar hem till honom för att svepa varsin skål snabbnudlar och sen klämma in så många matcher Street Fighter II Turbo (SNES) som bara gick innan vi var tvungna att hetscykla tillbaka.

Den andra bestod av några kvällar då jag, Simon och Jonas drack folköl och spelade partyspelen i Super Monkey Ball (Gamecube). Och det var just den typen av samkväm jag kände att jag ville ha fler av då jag nu bestämde mig för att köpa ett Nintendo GameCube. Jag hittade ett begagnat på blocket.se och betalade i fredags 700 kronor för basenheten, två handkontroller och två spel; Super Mario Sunshine och Need For Speed Underground.

Det senare är underhållande om man är två, men samtidigt lite tråkigt. Jag ska skaffa Mario Kart istället - mer slams, rävspel och lek än verklighetstroget, automatväxlat stadsrally. Super Mario Sunshine däremot är verkligen hisnande kul, även om jag tvivlar på att jag nånsin kommer kunna bli så bra att jag varvar det. Nej, vad jag behöver är någon version av Super Monkey Ball och två ytterligare handkontroller. När det är ordnat skickar jag ut inbjudningskort, köp ett sexpack redan idag!

Postmannen ringer ALLTID två gånger.

"Hej, det är jag igen!" Tänkte bara påminna dig om att se filmerna "Postman Blues" (Japan, 1997) och "The Postman Always Rings Twice" (USA, 1981), men kanske inte "The Postman - budbäraren" (USA, 1997). Du kan också läsa "Postverket" (1971) av Charles Bukowski, den var rätt bra som jag minns den.

Postman Blues

Tack för att du sätter upp ditt namn på ytterdörren då du flyttar in. Tack för att du parkerar din bil framför brevlådan. Tack för att du ställer dina sopor i trappuppgången och för att du torkar upp om påsen läcker. Tack för att du röker inomhus. Tack för att din hund och katt är rumsren och inte skäller. Tack för att du urinerar i hissen. Tack för att du berättar när du flyttar ut och tack för att du då tar bort ditt namn från brevlådan. Tack för att du beställer eftersändning i god tid innan du flyttar ut. Tack för att du efterhand meddelar de som skickar post till dig att du har flyttat. Tack. Tack som fan.

This one goes out to the one I love

Krya på er, alla sjukliga människor. Vinterkräkarn är här, vinterdepparn likaså. Solen har flugit söderut likt de mer välbärgade pensionärerna, och vitaminerna står nu i långa ringlande köer på Arlanda för att följa dess exempel. Fatta min virtuella hand, dra ett djupt andetag och rid ut stormen. Var inte rädd, det blir vår igen.

HbA1c sex komma sex

Det har varit en trevlig helg, den dåliga musiken till trots; Mamma är här och hälsar på, god mat, trevlig samvaro på "nya" Williams, promenad i Hågadalen etc. Men allt trevligt måste ju en gång ta slut och en ny vecka börja. And I kissed her goodbye, said all beauty must die...

Åkte tidigare till jobbet och sorterade post som en dåre. Bara så att jag skulle hinna in i god tid för att göra eftersändningarna innan jag skulle till sjukhuset. "Sjukhuset!?" tänker du nu och "Vad fan har han nu gjort?" Jo! Det är så att jag fått en släng av diabetes. Jag fick den redan som sjuochetthalvtåring faktiskt. Så jag går ett par gånger om året till växelvis diabetesläkare och diabetessköterska och ögonläkare och fotterapeut och dietist. Idag var jag hos diabetessköterskan. Jag var lite nervös och kände mig dålig, för jag har inte gjort några blodsockerkurvor på senaste. Det brukar jag aldrig göra, men den här gången kände jag mig dålig för det.

Men hon frågade inte ens efter det och allt var typ bra och långtidsblodsockret verkar ligga på en bra nivå och jag hade gått upp fyra kilo sen i våras innan jag började träna. Och sen via alkoholkonsumtion kom vi in på rockmusik och från det in på dans och koreografer och opera och konstbegreppet som sådant. Jättetrevligt hade vi. Ackis rules!

Så det kan låta, Apoteket Apan.

Vi kunde inte soundchecka den tid som erbjöds, så vi hoppade över det. Det brukar låta helt okej ändå, om bara teknikerna gör vad de ska och det brukar de ju göra. Nu är det ju svårt för mig att säga exakt hur det lät ut, men det kan inte ha låtit särskilt bra då arrangören kom fram efteråt och bad om ursäkt. Att man aldrig lär sig attt man måste soundchecka för medhörningens skull. Hör man inte varann så vågar man inte spela ut, och spelar man inte ut så blir det ingen bra konsert. Dåligt ljud och lite osäkert spel, Apoteket Apan var väldigt missnöjda efteråt.

Trots det fick vi ta emot en hel del lovord, sälja fjorton skivor och skriva autografer på en av dem. Vilket ju måste betyda att musiken lät bra i några öron ändå. Senare på kvällen, då vi drack ett par gravöl på Williams, sa min fru att mina nya bröstmuskler syntes från där hon stod i publiken. Då började jag tycka att det gått ganska bra ändå.

Slutligen vill jag säga att Rockfesten i sig var ett bra arrangemang. Egen loge med förfriskningar och tilltugg, nylagad mat istället för varmhållen bandgryta, kaffe och ett trevligt, seriöst bemötande. Tack för det!

Apoteket Apan i UNT Fredag!

Jonas blev intervjuad för UNT Fredag i början av veckan. Och igår kväll blev vi fotograferade i och kring Engelska Parken och Botaniska Trädgården. Det var roligt, tills att jag fick insulinkänning och upptäckte att jag saknade druvsocker. Innan jag nådde den närmaste minilivsen var jag likblek och dränkt i kall svett. Mannen i butiken frågade om jag ville ha tuggummi och jag undrade stammande om han hade druvsocker. Det hade han, så jag köpte ett paket sånt och en fransk nougat. Han trodde säkert jag var kokainist på värsta torkan. Sen tog vi en burgare och en öl på Svantes och bestämde låtlistan inför lördagen. Det är kul att spela i band.

Hattrick!

Ja, jag hatar verkligen det här tricket som jag gör. Och då menar jag inte myntet-i-näsan, utan cykeln-omkull. Så jävla tråkigt. Det börjar verkligen bli dags för cykelhjälm igen, såväl privat som i jobbet. Simon sa dock att han trodde hans hittills två vurpor denna höst/vinter berott på att han slappnar av mer nu när han har hjälm.

Aj, aj, aj. (I kronologisk ordning från vänster till idag.)

Den första är förstås den otäckaste. Jag kunde ju teoretiskt sett lika gärna ha dött. Men jag får väl en hjärnblödning av den när jag är fyrtio och framgångsrik istället. Ungdomar, drick inte stora mängder whisky!
Den andra var på jobbet, en liten gullig isfläck i en liten gullig regnpöl i en varken liten eller gullig utförsbacke. Höften och armbågen tog värsta smällen.
Igår morse cyklade jag till jobbet på den tunna isfilm som täckte vägbanorna i Uppsala med omnejd. Det gick jättebra att cykla på isfilm tills man blev tvungen att svänga. Då gick det inte så bra längre. Armbågen gjorde sitt jobb och skyddade husse också denna gång. Axeln och skuldran fick en bra smäll också. Fan, ska sy upp en Michelingubbe-dräkt att cykla i. Men då kommer garanterat Ghostbusters och strålar mig, aldrig får man må riktigt bra!

Vi tänker samma saker samtidigt,

vi kan bara inte göra något åt det. Varför är det så? Trots den underjordiska globaliseringen tycks väldigt få världsomvälvande revolutioner äga rum. Det skulle kunna bero på att de som har pengar att köpa en dator och tid att använda den tänker mer på vem mer som är inloggad på MSN och på hur man skaffar den nyaste bästa skivan gratis utan att polisen får veta. Och på att blogga om vad som är fel med världen, det kan t ex handla om hur dåliga dåliga förlorare egentligen är för samhället.

Okej! Jag går och diskar.

All the birds have come clean

Fast det här är väl kanske ingen tid för vårvisor? Det var ju trots allt knappt plusgrader idag. Det verkar bli en rätt okej vecka på jobbet i alla fall, om än ganska mycket reklam - och regn imorgon (enligt DN). Kanske den sista hyggliga veckan på tre månader, ge och ta en vecka eller två.

Efter en ruggigt dålig helg på Betapet har jag idag spelat upp mig drygt sextio rankingpoäng. På två matcher. Den andra matchen slutade med att min motståndare bortförklarade sin förlust med att hon pratade i telefon och chattade samtidigt som hon spelade. Tyvärr hann jag inte svara att jag också chattade och att om hon inte väntat på en futtig rullning halva spelet så kanske hon haft en chans. Koncentrerar man sig inte så får man väl bara ta att man förlorar, inte hålla på och gnälla när det redan är över? Jävla loser. Hatar sånt där. Det är på skoj! Ta det inte så jävla allvarligt!

Ingen vill minnas att de köpt en tröja

Det går över. Allt blir bra till slut. Och historien upprepar sig. Älven ligger blank och blickstilla, men...

Festen var trevlig, folk skrattade igenkännande då jag berättade om mitt psykbryt. Vi drack vin och åt jättegoda små pizzabitar, oliver med mera. Fram till fyra pratades det. Sen gick vi hem och jag drog igång ett fånigt gräl om ingenting, som snabbt eskalerade till allting och sen somnade vi och vaknade lite nyktrare och mer förlåtande.

Åt lunch och vek tvätt. Rensade garderoben och löste korsord. Till slut kom jag mig också iväg till Friskis&Svettis. Det gick hyggligt, men det är alltid roligare med sällskap. Fuskade inte så mycket ändå. Nu känner jag mig sådär skönt trött.

Imorgon börjar en ny vecka. Då får jag äntligen repa igen. Mamma kommer till helgen och hälsar på lagom till att Apoteket Apan rockar fett på Rockfesten. Jag tror jag ska lova att börja läsa en bok, det var så länge sen nu. Och så ska jag laga lite kläder med symaskinen. Det är mina nyveckslöften.

Det fortsätter

Jag ballade ur. Inga kläder var bra. Jag har periodvis ont i ljumsken/höften och andra närliggande kroppsdelar (läs: pungen) och mina nyaste finaste jeans gör inte saken bättre när man sitter ner. Så efter att ha rivit ut hela garderoben på golvet och stampat på kläderna la jag mig helt sonika i sängen och vägrade gå på fest. Jag hade ont i huvudet och var trött och möjligen lite bakis också.

Men jag vill ju verkligen gå dit. Så för en stund sen försökte jag börja peppa igen. Jag pratade av mig lite med Simon på MSN. Jag gjorde kaffe med en liten kask och mycket socker i. Jag stretchade nacken och gjorde lite armhävningar. Det började kännas bättre. Sen välte jag ner kaffet i knät. Fan också. tror dock bara jag förstört det par kalsonger jag bär, missade tischan iaf. Nu börjar det kallna, kanske dags att torka upp.

Aaargh!

Jag hade skrivit en text om hur arg man kan bli av att presentshoppa på stan en lördag. Och hur arg man kan bli på en haltande internetuppkoppling då man spelar hets-spel på Betapet. När jag skulle spara texten så haltade det lite igen och texten försvann. I rest my case.

För att undvika missförstånd,

Jag gillar musik som är dränkt i ovidkommande oväsen. Inlindad i vitt och brunt brus. The Mars Volta, The Bear Quartet, Radiohead, John Coltrane, Sonic Youth etc. Fantastiska melodier inlindade i rostiga taggtrådsstängslen från urtida tider. När man liksom måste lyssna och lyssna och lyssna för att nöta ner alla krokar och hullingar och smuts för att plötsligt upptäcka att det var bomull och att man ligger stilla och mjukt och lyssnar på underbart klara änglalika stämmor som sjunger om livet i himmelen eller det andra stället eller bara deras inkarnationer i det jordiska samhället.

Folk tycker att man är en "svår" jävel som ska tvinga sig att gilla nånting, som att lära sig äta surströmming eller, ännu värre, kräftor. Men det är väl som med allt man gör, man uppskattar mer det man måste jobba lite för att få? Visst, gillar man inte det man hör så måste man inte, men oftast hör man ju rätt snabbt om det funkar. Om det bara är lite gucka på ytan som måste lyssnas bort. Eller, rättare sagt, det ska ju vara där - man måste bara förstå hur. Gillar du inte det här så hatar du mig!

Betapetande i naveln

Jag sitter och väntar på att Simon ska komma tillbaka till sin dator, så att vi kan spela Betapet. Jag har spelat massor idag och mest förlorat, men det gör inget. Så länge man spelar hyggligt bra själv och får dricka te och lyssna på lite skön musik samtidigt så gör det inte så mycket om man blir utklassad. Jag har lyssnat på Thom Yorkes "The Eraser" och The Strokes "First Impressions of Earth" bl a. Den ena är ganska softish och avskalad om man jämför med Radioheads tre senaste skivor, som vrider om mitt huvud på ett obehagligt trevligt sätt. Den andra är sjukt massiv, som om nån slog en i magen och höll kvar handen där i trakterna. Båda har bra melodier och vokalisterna som vrider de sista dropparna blod ur sina röster på ett totalt ofegt sätt.

Vilket helt osökt leder mig till Matti Alkberg BDs senaste skiva "Ditt Hjärta är en Stjärna", som inte är så bra. Eller, låt mig säga att den efter en lyssning tycks ha några lysande låtar som tvingas skina genom nåt slags gnällig skärm av torrt gubbslem. Men de lyser ju igenom, om en vecka kanske jag älskar den. Jag kanske t o m älskar gubbslemmet.

Hem, ljuva hem.

Har varit hemma hela veckan, men idag åkte jag hem igen. Blandade känslor. Imorgon börjar jag jobba. Usch.

Hay hay, my my.

Jag hade glömt hur jobbigt det var att jobba med hö. Hur kan jag som växt upp på en höskulle uppleva någon annan aktivitet som ansträngande? Fy, vad svettigt. Och dammigt, ögonen kommer rinna och snoren vara svart.

Träden föll i skogen, hörde du sågen?

Det var en fin dag med åtta minusgrader och en lågt stående sol som tinade snön i tallarnas toppar. Jag fick gallra lite på egen hand och det kändes som jag hade hygglig känsla för vilka som skulle stå kvar när de andra föll omkring dem. Ändå vågade jag inte kapa navelsträngen riktigt och ropade dit pappa ganska ofta.

Dagens skörd.

Mission complete? Nä. Skogen kommer ju fortsätta växa för evigt. Min pappa har ju "ärvt" den här skogen av sin pappa och mina barn och mina syskons barn ska en dag överta den efter oss. Hoppas jag. Jag började idag fundera på om min dragning till skogsbruk är mitt sätt att kompensera för usel skäggväxt. Att jag liksom vill adoptera ett jättestort grönt skägg som jag kan ansa i lugn och ro utan att behöva oroa mig för hur jag ser ut. Och ingen grön våg eller nåt, men skogen har stått där länge och tänker inte flytta sig ens om jag sågar ner vartenda träd. Den utstrålar ett lugn och en känsla av kontinuitet som jag inte tror mig kunna känna någon annanstans. Flummigt? Fuck you!

25:e Uppsala Internationella Kortfilmsfestival #5

Jag är så medioker, vanlig, intetsägande och många andra mångtydigt positiva alternativt negativa eller intetsägande adjektiv/predikatsfyllnader. Av de fyra filmer som fick pris hade jag sett två och just dessa två höll jag för de absolut bästa. Frågan är om jag ska se det här som en bekräftelse eller ett nederlag.

Motorsågsmassakern som uteblev

Idag tog pappa mig med ut i skogen för att lära mig att använda en motorsåg. Det kunde ha blivit otäckt, men det gick ganska bra. Jag sågade inte i sten en enda gång, tror jag. Alla extremiteter sitter kvar där de ska. Jag fällde ett antal träd och några föll faktiskt åt det håll jag hade tänkt. Tomgången på motorsågen var lite högt ställd, så vi ställde ned den, men då stannade sågen stundtals av sig självt istället. Vilket på sätt och vis var bra, för jag behövde öva på att starta i luften. Det blev mest massaved av det vi gallrade ut. På fredag ska jag lära mig välja mellan älg- och toppskadade tallar. Vad ska sparas och vad ska bli papper?

Mmm...pizza och kaffe.

En resa i rum och tid

Vid lunchtid, en gråmulen dag i slutet av oktober lämnade jag Uppsala och tog från Arlanda ett plan till Skellefteå. Och landade en eftermiddag i mars. Eller åtminstone kändes det så. Sju minusgrader och sol som fick snön att gnistra. Shit! I morse kändes det redan som om klockan dragits tillbaka till januari.

Minusgraderna var ungefär lika många, men snön hade börjat falla igen. Jag plockade ihop lite kläder och gick in till mamma och pappas hus för att äta frukost och duscha. Vädret gör att man känner sig lite insnöad, som med ett lager vadd runt huvudet. Och när Anna inte är här vill jag inte ligga ute på stugans kammare för mig själv och läsa, så jag har satt mig framför datorn istället. Spelat lite Betapet mot Anders och allmänt bara slösurfat bort tiden. Mamma har åkt för att handla mat med farmor, när de kommer hem ska vi nog ta en tur in till stan. Det blir bra.

Kolla in istapparna, det blåste rätt friskt här i fredags då stormen kom med den första snön.

25:e Uppsala Internationella Kortfilmsfestival #4

Avslutade festivalen med att i söndags kväll se ett retrospektiv över Jonas Odell och FilmTecknarnas filmer. En hel del kände jag faktiskt igen, bl a "Alice i Plasmalandet" som jag måste sett i på teve tidigt nittiotal. Det var en salig blandning och det mesta var bra och ofta roligt. Räckan av musikvideos kändes ganska oengagerande, trots att animationerna var snygga så står allt och faller med huruvida jag gillar musiken - den enda jag verkligen gillade blev således "Take Me Out" (Franz Ferdinand).

Släkt och vänner var roligast. Även här fanns den där mörka humorn som lockar mig till skratt. Inkorrekt citerat: "På lördagarna gick alltid morbror Åke ut och dansade, utan moster Gerda... Vi barn förstod honom. Moster Gerda var alltid sur, rödögd och hade blåmärken i ansiktet." Det liksom fastnar i halsen.

Aldrig som första gången har jag ju redan nämnt, men den är så jävla bra. Det enda som är tråkigt är kanske att de två kvinnornas upplevelser är mer negativa än männens. Men så sker kanske också en stor del av allt sexuellt umgänge mer på mäns villkor? Något som jag isåfall hoppas förändrar sig väldigt snart.

25:e Uppsala Internationella Kortfilmsfestival #3

Sådärja, då var det nästan klart. Tretton visningar har jag sett denna vecka. Många bra, fler mediokra men väldigt få dåliga kortfilmer har det blivit. Under gårdagen lyckades jag också se ett block inom den svenska tävlingsklassen. Tvärtemot vad jag hade hört så höll det genomgående rätt hög klass. Det blev också gamla svenska favoriter, HBT-personer, zombies och andra monster. Well, well:

Human performance and limitations är en särdeles komisk och mycket allvarlig dokumentär om en neorolog som under en flygresa tycker sig höra på pilotens tal att denne är hjärnskadad eller gravt drogpåverkad. Han skriver ett brev till flygbolaget...

A woman's point of view during sex förstod jag ingenting av. "Vad händer? Vad menas?" undrade jag, nästan i panik. Fotot och ljudet var väldigt snyggt dock. Regissören var där och berättade efter visningen lite om filmen och det gick upp för mig att idén var lika enkel som genialisk. Jag tror jag väntade mig att det skulle vara lite klurigare än ordagrant.

John and Michael är en väldigt vacker och varm animerad film, både rent grafiskt och berättartekniskt. Den handlar om kärleken mellan två män med Downs syndrom.

Det fanns fler som berörde och var bra, men många av dem försökte vara för mycket. Ibland känns det nästan som om pengabristen bara fått regissören att försöka visa långfilmens handling på kortare tid. Stressigt och splittrat.

Jag såg också ett block med musikvideos som enligt blockets titel ska ha rockat världen. Tyvärr var ju inte allt sån musik som jag gillar, vilket drar med sig bilderna ner i djupen. Bäst var förstås "Rabbit in your headlights" (UNKLE feat Thom Yorke), "Fell in love with a girl" (The White Stripes), "Hurt" (Johnny Cash) och "Windowlicker" (Aphex Twin).

Näsvist, ett nöje.

Flashback till förra helgen: Det skrevs om s k partytrick i lokaltidningens fredagsbilaga. Samma dag kunde man hälsa på några från redaktionen i stans nya galleria och där visa sitt eget bästa partytrick. Alla som lät sig filmas skulle få en USB-muggvärmare (nej, ni vill inte veta vad det är), samt chansen att vinna en iPod Nano.

Jag gick dit och snackade lite med dem, det visade sig att vi hade några gemensamma bekanta. Jag såg ett par andra människor trixa. Funderade på att pierca mig med en sprutnål eller nåt, men ett sedeltrick gav mig en lysande idé. Jag skulle helt enkelt trolla bort en enkrona genom att stoppa den i näsan. (Mina näsborrar är vida och dito kända.) Vadå!? Vad går ni på för lama fester?

Ni kan gå in på Uppsala Nya Tidnings hemsida och klicka er fram till web-tv om partytrick (varför har UNT aldrig permalänkar?). Det är klippet som börjar med armförlängaren Charlie (nästan roligare än jag). Man kan också rösta. Gör det, rösta på mig!

25:e Uppsala Internationella Kortfilmsfestival #2

Nu har jag gjort fem visningar till, tre i den internationella tävlingsklassen och två dokumentärblock. (Jag vet inte om jag förklarat det här, men en visning är oftast drygt en och en halv timme lång och består av ett varierande antal kortfilmer i varierande längd och kvalitet) Jag måste erkänna att jag har lite svårt för konstfilm, ofta när folk gör abstrakta saker så skiter de fullständigt i allt. Bara för att man inte vill berätta en linjär historia så måste man ju inte skita i att ge publiken nån slags tolkningshjälp?

Till största delen har dock det mesta varit väldigt bra. På de visningar där man ombeds rösta har jag nog hittills bara satt en tvåa (av fem). Betyg är ju sådant som man snabbt omvärderar, redan när jag kommit hem och betygsatt på Filmtipset så har jag ibland ändrat mig. Var den verkligen en fyra? Hursomhelst, några ljusglimtar:

Isbjeren Ben har stödkrage, en mamma som säljer sexhjälpmedel och kan en hel del om isbjörnar. Glassbilstjejen Marilyn kan också en hel del om isbjörnar och tycke uppstår. Vad gör blyge Ben av situationen? Jo... Ganska enkel handling, som ändå rymmer mycket känslor. Väldigt bra!

Civil status En rysk semi-dokumentär film om kontoret som utfärdar attester för födsel, giftermål, skilsmässa och dödsfall. Människor kommer och går, världen ter sig ganska cynisk, men mitt i allt finns ändå en ljus och klar strimma hopp.

Heavy Metal drummer handlar om Badou som gillar metal, vilket omgivningen liksom inte vill acceptera. Han spelar i ett lamt bröllopscoverband och får verkligen inget utlopp för sina Bozzio-ambitioner. Eller?

Leila Khaled, Flygkapare och Grünfeld: Udkjent opphav förtjänar väl egentligen inte att klumpas ihop, för de var båda väldigt bra dokumentärer och handlade om vitt skilda personer. Ändå visade de båda att driften att söka sitt ursprung hos människan är väldigt starkt och hur komplext det blir när sanningen inte är den man skulle vilja finna. Se dem om du får chansen, verkligen.

25:e Uppsala Internationella Kortfilmsfestival #1

Shit vilken lång titel. Idag har jag gjort min första dag någonsin på denna anrika festival. Jag tog mig vatten över huvudet på en gång och klämde tre visningar på raken. Jag drunknade inte, man fick ju faktiskt hämta andan emellanåt. Sista halvtimmen var jag dock mäkta trött i ögonen och gnuggade ofta och energiskt med torrostade jordnötter på fingrarna.

Jag ska nämna några filmer, men inte för många. Kolla på min filmtipset-sida om ni vill se mina betyg ("Vad jag ser" här till höger).

Aldrig som första gången! är fyra personers respektive sexdebut skildrade med varsin berättar- och animationsteknik. Ett tacksamt ämne, men/och mycket väl genomfört. Av någon anledning får jag för mig att jag sett den första episoden, månne i form av kondomreklam?

Hoi Maya handlar om två tanter som råkar träffas på en frisersalong. De förnekar först att de känner igen varandra, men sakta rullas den sanna historien upp. Väldigt bra skådespeleri, mycket mysig film.

Scen nr 6882 ur mitt liv Det är midsommarafton och Martin har spanat in en hög bro som han vill hoppas från. (Ok, jag rippade direkt ut programmet.) Extremt hög igenkänningsfaktor på hur jävla dum man kan bli på fyllan.

Kitchen sink Egentligen tänkte jag inte skriva om fler, men den här är så himla himla bra. Jag har sett den på Kulturnatten för många år sen också. Otrolig stämning när en kvinna drar upp ett hårstrå ur vasken och hennes mardrömmar och drömmar följer med.

Trevlig helg!

Jo, för helger är ju trevliga. Man måste inte jobba utan kan istället fokusera på att göra roliga saker. Äta mat och dricka vin i goda vänners lag. Fika och leka med folks nya bäbisar. Dricka mer vin. Leka lekar med andra vuxna. Titta på film. Lyssna på musik. Snacka skit. Sen på söndan får man ångest inför den stundande arbetsveckan. Dock inte denna helg, tror jag. Nästa vecka har ju bara två vardagar, som jag nämnt tidigare. Jag längtar nästan redan till tisdag eftermiddag. "Trevlig helg!" ska jag ropa glatt till mina trötta kolleger.

Evig semester, nu kommer jag.

Om det vore så väl, det kommer bara vara åtta vardagar plus två inbakade helger. Allt med start nästa onsdag. Jag tänker besöka kortfilmsfestivalen, gratulera min fru på hennes födelsedag och hälsa på min kära familj hemma i Skellet med omnejd. Där ska jag röja lite skog, dricka upp pappas whisky och kanske gå på ishockey.

Men tänk evig semester. Den genomsnittlige svensken skulle nu inflika att hon/han nog skulle tycka att det var skönt ett tag, men att det snart skulle göra henne/honom tokig att inte ha ett jobb att gå till, inga rutiner etc. Fuck that! Var gärna kristen, men sluta för just Guds skull upp med att hylla förvärvsarbetet på detta jämnt plågsamma lutherska sätt. Om du måste mjölka kor för att ha mjölk att dricka, hugga ner skog för att inte frysa ihjäl eller döda för att slippa bli dödad - gör det! Be my guest. Men sluta snacka om att det är så givande att stå vid löpande band, göra kvartalsrapporter, slimma organisationer eller klona DNA. Sluta! Om Arbeit macht frei är allt du har att säga, var tyst!

Men nu skulle jag ju inte snacka grön våg. Jag vill ju inte ens arbeta för att överleva. Jag skulle säkert göra det om jag var tvungen, men just nu tänker jag ändå låtsas att jag hellre skulle lägga mig ner att dö än att lyfta ett finger igen. Nu tänker jag låtsas att en evig semester med endast styrketräning, alkohol, korsord och sex - allt till tonerna av bra musik förstås - är det sätt jag skulle vilja leva mitt liv från och med nu. Och för evigt. Over and out.

Vem äter ett äpple som en orm rekommenderat?

Va!? Jag bara undrar. Om nån nu får för sig att det här skulle vara ett argument för att kvinnor på något sätt är underlägsna män, vill jag bara tillägga: Skulle du äta ett äpple som ditt revben påstår att en orm har rekommenderat? Hell no! Spring åt andra hållet. Shit pommes frites...

Paradisäpplen är ju inte så goda, det vet väl de flesta. Om en orm kom fram till dig på bussen och sa: "Prova paradisäpplen, värsta grejen! Man blir lika smart som Gud fan." - skulle du då prova eller skulle du stirra ut genom fönstret, låtsas att det inte regnade och glömma hela skiten? Eller skulle du tipsa blottaren som går på hållplatsen efter ormen om fikonlövets centrala roll i hösten mode? It's just another day in paradise.

Samtidigt var det ju ganska sunt att ge himlen fingret och ta en tugga av bajsmackan. Bara för att se vad som hände. Om ingen nånsin lyssnat på ormar, skulle vi idag säkert inte haft vare sig internet, 3G, USA, Darwinism, satanism, Bajen, bärs eller rakade brudar. Och tro mig när jag säger att jag gillar bärs.

I love you, but I've chosen The Darkness?

Nej, knappast. Vad hade ni väntat er? Visst är det roligt med pastis på Queen, men särskilt bra är det ju inte. I Love You But I've Chosen Darkness är såå mycket bättre. (Det kan finnas läsare som anser att ställningstagandet kanske inte är dagsaktuellt, till dem ställer jag den karaktärsavgörande frågan och svarar de då fel bannar jag dem fortare än båten Anna hunnit blinka. Lång parentes, men vad göra? Ämnet är viktigt.)

I övrigt anser jag att vad övrigt finns att tillägga bör förstöras.

Inte så koolt.

Vi hade en trevlig helg. Den började i fredags kväll då vi (jag, Fru, A & E) åkte ut till stugan, tittade på teve med varma smörgåsar och lite rött vin som tilltugg. På det sov vi en god natts sömn.

Det var inte alls så kallt som vi väntat oss, varken inomhus eller utomhus. T o m en strimma sol här och var, så på lördagen gick vi en liten promenad i skogen och tittade efter trattkantareller. Vi hittade inga, men en fästing hittade Anders. Vi tog också en liten tur in till Öregrund och gick runt bland alla fina hus där och drömde. På kvällen kom grannen över med en halv ICA-kasse trattisar, han tyckte väl synd om oss amatörer. Vi gjorde en grym sås på dem, mmm... Vi hade tänkt titta på teve den kvällen också, men vi drack upp allt vin till maten och pratade på med Led Zeppelin och Karl Gerhard i bakgrunden. Klockan tre på natten var Campari det enda som fanns kvar och eftersom det inte går att dricka alls, gick vi och la oss.

På söndagen kom Frus familj ut, vi åt tårta till Frus systers ära och gjorde en ny svampexkursion, denna gång med viss lycka. På kvällen när vi kom hem hade frys-/kylskåpet slagit av sig. Det var tjugo grader i kylen och plus tre i frysen. Slängde en del, tillagade annat och frös om det tredje. Också koolt.

Blåst?

Vad är det för fel på kvastar och räfsor? Jo, de sliter inte nämnvärt på miljön och personer som befinner sig i närheten hör dem inte. Inte heller är de tunga att bära på ryggen. Fast värst är kanske det faktum att de tränar användarens muskler.

Tyst! Jag försöker koppla av efter jobbet, tänka lite, skriva lite. Mina fönster har bara så många glas som din motor har taktslag. Kan du inte bara vara fridsamt tyst? Snälla?

But why?

En av mina absoluta favoritfilmer är Sci-Fi-komedin "Galaxy Quest". Jag hade den på köp-VHS och gissar att jag lånat ut den för nu kan jag inte hitta den. Kolla gärna dina hyllor och hör av dig om du har den. Jag är inte arg. Inte mycket iaf.

Till er som inte sett filmen måste jag rekommendera att ni gör det nu under helgen när jag är på landet och därmed inte bloggar. Man förlänger livet med flera år, så mycket skrattar man. Som när... Nä, inga spoilers.

Vuxna kaniner gör saker tillsammans

"Och inled inte alldeles för många inlägg i utropstecken." sa Herren, men vad brydde väl jag mig om det. Ska rubriker verkligen ha några skiljetecken alls? Är det rubriker jag skapar? Nå, jag gör som jag känner för vid varje enskilt tillfälle. Det borde du också göra!

Det jag ville säga var egentligen bara att jag är fett nere med låten "Sverige om Natten" med Kaninmannen. Hej! Liksom.

Nu ska jag packa bl a gummistövlar, imorgon afton efter jobbet drar vi ut på landet för att frysa, dricka vin i stearinljusets sken, kanske plocka svamp och se en dvd. Leva lantliv helt enkelt. (Jag skämtar, jag växte upp på en norrländsk bondgård.)

Hon gör det med huvudet!

Jag såg en gång en film som hette "Basic Instinct". Den var inspelad på en VHS-kassett. Den handlade om en polis som gjort comeback inom kåren efter att ha blivit avstängd för att narkotikapåverkad skjutit någon. Eller nåt sånt. Polisen spelades av Michael Douglas. Han sätts på ett mordfall, en man har blivit sexmördad. Vid ett tillfälle samtalar polisen med en kollega och någon av dem säger "She is screwing with her head.", men det översätts till att "Hon skruvar med ditt huvud.". I en engelsk textfil står det också "She is screwing with your head.". Jag stannade och backade bandet och lyssnade flera gånger. Jag är nästan hundra procent säker på att de säger her och inte your.

Jag är besviken. Vad är det för samhälle vi lever i egentligen? Och jo, bandet tog slut innan filmen. Jag vet fortfarande inte hur det slutar. Egentligen kommer jag inte heller längre ihåg hur den började. Däremot såg jag Jim Jarmusch's "Broken Flowers" häromveckan och kommer ihåg den. Sharon Stone var med. Den var riktigt bra tyckte jag. Se den!

Contains Truth. Do Not Bend!

Ja, så stod det faktiskt på brevet. Avsändaren var Church of England. Brevbäraren blev nyfiken på brevet som påstods innehålla sanning. Och från kyrkan till på köpet, shit pommes frites. Att läsa adressaternas post skulle aldrig falla honom inom, inte i vanliga fall. Men om det här kuvertet nu innehöll Sanningen - Meningen Med Livet? Då måste man ju? Skulle man någonsin kunna förlåta sig själv om man inte vågade språnget?

Postiljonen tittade sig omkring, ingen av kollegerna befann sig inom direkt synhåll. Han drog sig ett djupt andetag och slappnade av i axlarna. Så höjde han brevet mot lysröret och kisade en aning för att vänja ögonen vid ljuset. Först verkade det som om kuvertet innehöll ett oskrivet blad. "Ett skämt." tänkte postmannen något besviket, "Förstås!". Men så såg han att en och en halv bokstav skymtade fram bredvid hans tumme. Något stod faktiskt skrivet längst ute på kanten av arket. Han bytte grepp och beredde sig på den omtumlande sanningen.

"Cake it is then." Livet kändes med ens enklare. Han andades ut.

Wishlist på FONUS!

Det tyckte jag var en helt sjukt rolig idé, då jag läste en annons för att planera anhörigas begravningar på internet. Man ska liksom kunna välja musik, svepning, kista, smink, blommor och gästernas klädkod, för att sen bara betala hela rasket med VISA. Sen kom jag på att det finns något som heter testamente och dessutom upptäckte jag att det redan fanns nåt slags arkiv för såna, som man kunde åberopa via planeringssajten. Så min idé dog (no fun intended).

Ett testamente är dock inget som släktingar nödvändigtvis följer, så om man (som jag) tänkt bli excentrisk på gamla dar måste man nog också se till att bestämma allt i förväg. Svart, vitt och rött endast. Megasakral orgelmusik, gråterskor, levande ljus. Procession, gärna en ganska lång sådan med knarrande snö under de sörjandes skor. Snyftande farväl vid nedsänkningen. Sen syndigt läckra tapas, mycket rött vin och högljudd musik. (TODO: Blandskivor, glöm inte "Levande Begravd" med Liket Lever. Fast kanske hellre i MABD's tolkning?) Om ni som kallar er mina vänner inte dansar, ska jag hemsöka er!
Eller kanske ska jag bara kremeras till "In the Air Tonight" av Phil Collins? Den som överlever mig får se.

Spegel, spegel på väggen där...

"Ursäkta," avbröt spegeln, "men jag tror att min herre har lite mögel mellan tänderna." Jag insåg att den hade rätt och skämdes lite för min bristande munhygien. Ändå fann jag mig snabbt. "Det är sånt som kan hända då man avnjutit en smörgås med ädelost." svarade jag och tillade att "Det är inget jag väntar mig att du ska förstå.". Spegeln sa inget mer.

Av nån anledning gillar jag såna här läskigt närgångna bilder. En gång tog jag med manisk fascination en massa bilder på min navel.

Kero Kero!

Jag vann biljetter till Tokyo Sound Revolution på Södra Teatern i Stockholm. Jag tog min käre vän Simon i handen och flyttade in hos hans föräldrar över helgen. På fredagen åt vi mat, drack lite vin och tittade på Borat på YouTube. Sen gick vi dit och tittade på två band från Tokyo, Fresh och eX-girl.

Fresh spelade nåt slags fusion-rock med trummor, bas, gitarr och klarinett/sax/MIDI-flöjt. Galet, multirytmiskt, kakafoniskt - som Coltrane med Mars Volta som kompband kanske. Bra, på det där hypnotiska och lugnande sättet som jag gillar.

eX-girl kom in på scenen iklädda klänningar i silver och orange, med silverplatågympadojor på fötterna och orange bläckfiskarmarmössor på huvudena. På händerna hade de krabbklor i orange tyg och de rörde sig passande till Nintendo-musik. Sen slängde de klorna, grabbade sina instrument och körde över publiken med hardcore punk med spridda inslag av operakörer och popharmonier. Helt grym konsert! Rolig scenshow!

På lördagen åt vi god mat, drack lite vin och tittade på Borat innan vi gick ut igen. Pepe California spelade rätt skön, men nästan tråkig myspop med dansant rytmsektion. Och Ego-Wrappin' spelade jazz med väldigt bra sångerska och tajt band, men eftersom vi väntat oss nåt mer nyskapande och inte var så styrdanssugna drog vi istället ner på Debaser och dansade som galna till Popsicle, Flaming Lips, Violent Femmes, Hanson Brothers, Michael Jackson och Bonnie Tyler m fl.

En väldigt rolig helg har jag haft. Och Sverige slog Spanien med 2-0, way to go!

Cirkelresonemang

Emptiness is loneliness
and loneliness is cleanliness
and cleanliness is godliness
and god is empty just like me...

 -Billy Corgan

Du & jag Durden

De båda gånger jag hört om hur mina två syskon vid separata tillfällen attackerats av "fellow ungdomar" i vår hemstad, där de båda fortfarande bor, har mitt blod kokat upp när jag senare på kvällen lagt mig för att sova. Jag har knutit nävarna under täcket och spelat upp otaliga scenarion i mitt huvud. Hur slår man ensam tre förövare medvetslösa, helst samtidigt som man också förnedrar dem verbalt, på ett sånt sätt att de när de sedan åter vaknar till livet väljer att leva det som en sund människa? Kan man banka skiten ur skitar?

Jag har inte slagits sen jag gick i femman eller sexan. Iaf inte på något större allvar. Jag är inte särskilt stark och kan inga kampsporter. Jag önskar att krig inte behövde bryta ut, att konflikter kunde lösas med godtagbara kompromisser från alla kombatanters håll. Jag vill ingen nåt illa. Jag undrar mest bara om jag skulle kunna släppa ut det våld jag bär inom mig på ett sånt sätt att det släckte ligisternas vilja att angripa oskyldiga förbipasserande nånsin igen.

Till slut blev jag tvungen att smyga upp ur sängen och gå ut i köket för att skuggboxas en kvart. Their original names and faces were all forgotten as I turned them into meat loaf.

Det finns dagar och det finns dagar.

Det finns dagar
då man bara vill dö
Och deras namn
(från A till Ö), är:

Fredag
Lördag
Måndag
Onsdag
Söndag
Tisdag
Torsdag

Mitt mitt mitt.

Jag startar den här bloggen bara för att inmuta två roliga skämt jag kommit på under den senaste månaden. Bara så att alla vet, det här är mina skämt. Bara mina. All you other Slim Shadys are just imitating:

"We are the Borg. We won Wimbledon five times in a row. Prepare to be humiliated."

"We are De Burgh. Prepare to sing 'Lady in Red (I Love You)'."